Av ÅKE MALM
Ingen har ännu börjat sjunga Dies irae, dies illa – men domens och vredens dag verkar väldigt nära när man läser tidningarnas huvudrubriker idag.
Berlusconi – fraktionerna är som metastaser. (Il Messaggero)
En fälla för Gianfranco Fini– antingen stoppar vi honom nu eller också blir det ett Vietnam (La repubblica)
PdL – Sanningens ögonblick. (Corrire della Sera).
Sista utmaningen mellan Berlusconi och Fini (La Stampa).
Idag partistyrelsemöte – nu räknar vi rösterna. ”Gianfranco? Han är en gäst”. (Il Giornale)
Idag är alltså dagen då PdL:s riksstyrelse skall sammanträda. Sannerligen inte en särskilt frekvent tilldragelse. Men nu skall korten läggas på bordet, partiet skall göra upp med den som hotar enigheten. Det kommer att bli en spännande dag.
Utgångspunkten: Gianfranco Fini, talman i deputeradekammaren och medgrundare av PdL som ledare för det gamla högerpartiet AN, utmanar Berlusconi. Han kräver ökad demokrati inom partiet och framför allt att Lega Nord inte tar det gamla AN:s plats som Berlusconis närmaste allierade. Hursomhelst – Fini vill starta en egen falang inom partiet. Ännu är det inte dags för partisprängning men en stark röst skall det bli.
Hur stark? En effektiv styrkemarkering skedde redan i tisdags då Fini räknade in 52 underskrifter på sin egen appell. Samtidigt ställde 75 upp på en motion mot Fini och för Berlusconi. Bland dessa märks tunga namn från det gamla AN: ministern för infrastruktur och transporter Altero Matteoli, Roms borgmästare Gianni Alemanno, ungdomsministern Giorgia Meloni och många andra.
Redan igår möttes de båda huvudaktörerna i samband med jättepartyt då Israel firade sin 62:a födelsedag. Ett iskallt möte, skriver La Repubblica som också vet att berätta att Berlusconi som vanligt studerat varje detalj i dagens partimöte. Fini tvingas tala bland partiets andraplansfigurer. Slutsalvan avlossas förstås av Berlusconi själv.
I avvaktan på denna kamps utgång några ord om Forellen – La Trota. Denna ädla fisks namn är nu evigt förbundet med Renzo Bossis, 21 årig nyvald ledamot i Lombardiets regionalförsamling. Umberto Bossi krävde personligen att hans son skulle finnas på vallistan och partiets väljare såg till att grabben fick en uppgift här i livet. Någon ställde då frågan: Är Renzo din arvtagare (delfino) ? Varpå Bossi svarade: Delfino? Snarare en forell (una trota).
Ett smeknamn unge Renzo är så stolt över att han låtit trycka upp T-shirts med namnet. För alla vet att Renzo har det inte så lätt. Han har kuggats två gånger i studentexamen och familjen var djupt oroad över hans framtid. Men en plats i regionalparlamentet för Italiens rikaste region – den kan ingen ta ifrån honom.
Kom inte sedan och tala om nepotism… Själv säger han: Vadå nepotism – jag är politiker för det är min fars yrke. Vad menar ni? Skulle inte en hantverkares son kunna bli en hantverkare?
La Trota har gett en intervju i Vanity Fair där han bland många andra tänkvärda tankar hävdar att han minsann inte kommer att hålla på Italien när nu fotbolls-VM närmar sig. Italiens nationalsång luktar 50 år gammal politik. Nej, han drömmer om Padanias landslag och den egna nationalsången: Va’ pensiero…
Han lovar också att han aldrig varit söder om Rom och att det värsta man kan ägna sig åt är att vara gay och röka hash. Tidningarna påminner honom dock om att hans mor är sicilianska, från Agrigento noga räknat.
En annan upplevelse dessa dagar har varit senaste Ballarò, Rai3:s stora talkshow. Där satt valda representanter för parlamentets partier och analyserade med urgamla argument, urgamla frågor och problem som aldrig fått någon lösning. Med via satellit var Michele Boldrin, professor vid Washington University of St Louis och tämligen värlsbekant för sina ekonometriska teorier.
Professor Boldrin gick ut tämligen hänsynslöst mot de i studion närvarande representanterna för italienska politiker.
”En mycket trist debatt. Där sitter en grupp gamla politiker som talar sitt eget språk, som bara tänker på att hämnas på sina gamla kollegor. Men om landet och dess problem har man ingenting att säga”.
Det enda den tidigare justitieministern, ingenjör Roberto Castellli, viceminister för Infrastruktur och förlorare i kommunalvalet i Lecco, kunde hitta på att säga inför Boldrins tuffa ord var:
– Vad är det där för en? Och han har väl örhänge också?
För många lyssnare var Boldrins ord istället en uppfriskande vindil i dammiga hörn.
Ett ställe där det inte dammar nu är bilföretaget Fiat. För fyra år sedan nära bankrutt. Idag på väg mot en glänsande framtid, lovar dess räddare Sergio Marchionne.
Han har brutit inte bara en trend inom bilbranschen men också gett pullovern en renässans. Marchionne nekar att klä sig i alla VD:ars uniform. Till och med när han häromveckan presenterade Alfa Romeos nya Giulietta för president Giorgio Napolitano i Quirinalpalatsets trädgård (en gammal tradition för landets största arbetsgivare) bar han sin säckiga blåa olle.
Igår var det stor uppställning i Torino för att lyssna på Marchionnes planer och resultat. Resultaten är positiva, lovade han. Mot 411 miljoner euro i förlust under första kvartalet förra året, blir förlusten för samma period i år 21 miljoner. Försäljningen har ökat med 22 procent för bilsektorn.
Men Marchionne hade två viktiga nyheter. Den första var att styrelseordföranden Luca De Montezemolo lämnar uppgiften sedan företaget räddats. Ny ordförande blir John Elkann, barnbarn till legendaren Gianni Agnelli, ”l’Avvocato” för hela Italien.
John är född i New York 1976, dotter till Margherita Agnelli, som är Gianni Agnellis enda överlevande barn. Hon var gift med den fransk-amerikanske journalisten och författaren Alain Elkann, vars far i sin tur var ordförande för de judiska församlingarna i Paris och en i toppskiktet för Christian Dior.
John har nu utsetts till att inte bara representera den gamla ägarfamiljen inom Fiatkoncernen utan också axla ansvaret för kommanditbolaget Giovanni Agnelli e C. S.a.p.a. som är familjens verkliga kassakista från vilken man kontrollerar bilkonceernen.
Ett generationsskifte. Frågan alla nu ställer sig är vad Luca de Montezemolo tänker använda framtiden till. Han som räddat Ferrari två gånger och som var en av Gianni Agnellis närmaste vänner och förtrogna, har beslutat dra sig tillbaka. ”För att ägna mig åt familjen,” har han sagt.
Inte särskilt många tror honom på den punkten. Han har bildat sin egen stiftelse ”Italia Futura” där aktuella samhällsfrågor debatteras. Dagens million dollar question: är denna stiftelse inledningen till en politisk karriär för Luca Cordero, markis av Montezemolo?
Fiat genomgår nu ett stålbad som inom året skall resultera i två företag, ett för biltillverkning med märken som Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Ferrari, Maserati plus Chryslers märken, samt ett företag för lastbilar, jordbruksmaskiner och entreprenadmaskiner (Iveco, Chh etc). Totalt skall det tillverkas 6 miljoner bilar inom koncernen.
Produktionen i Italien skall nästan fördubblas med investeringar på 20 miljarder euro. Och i slutet på året blir det vinst, lovar Machionne.
Åke Malm