En av den persiska litteraturens mest fascinerande gestalter är onekligen Naser Khosrou (1004-1088). Bördig från Khorasan, det vidsträckta område öster och norr om den stora saltöknen Dasht-e Kavir vilket historiskt bebotts av persisktalande folk och stammar, kom han att bli en av portalgestalterna inom den persiska kulturens pånyttfödelse efter den arabiska erövringen. Det var också i Khorasan som den persiska kulturen och språket slutligen lyckades hävda sig och långsamt började återvinna sin ställning som ett verkligt kultur- och litteraturspråk. Den så kallade iranska renässansen började redan under den samanidiska dynastin (819-999), vilka ivrigt stöttade den persiska poesins återupplivare såsom Rudaki och Daqiqi (vilka bägge var verksamma under 900-talet).
Det var i denna miljö som Naser Khosrou kom att verka. Född i början av 1000-talet i en by vid namn Qobadiyan, vilken ligger i nuvarande södra Tadzjikistan, kom han länge att verka som fogde och sekreterare i den seldjukiska dynastins administration under sultanen Togrul Beg i staden Balkh i nuvarande norra Afghanistan. Själv tillhörde han uppenbarligen en familj av ej ringa börd, inte minst att döma av hans omfattande språkkunskaper och vida beläsenhet.
Det är emellertid som författare han kom att göra sig ett namn. År 1046, då han var omkring fyrtio år gammal, hörde han – efter ett ovanligt vilt dryckeslag – en röst som klandrade hans synd och manade honom att söka visdom; det är åtminstone så Naser Khosrou själv skildrat episoden i sitt arbete Safarnama, den reseskildring som kommit att för evigt pränta hans namn i litteraturhistorien. I enlighet med denna gudomliga uppmaning valde han att bege sig ut på pilgrimsfärd till Mecka.
Men istället för att bege sig direkt till den arabiska halvön, valde han att resa genom norra Iran och besökte städerna Rey och Tabriz. Med administratörens idoga nyfikenhet och iakttagelseförmåga skildrar han de sällsamheter som möter honom på resan och inte sällan noterar han med sällsynt plikttrogenhet också priserna i basarerna. Därefter valde han att färdas genom Syrien för att också besöka Jerusalem.
Inte ens där kunde han emellertid stilla sin reslust, utan valde att sjövägen fara till Egypten. Kanske berodde det inte blott på reslust. Redan tidigt, ja sannolikt redan före sin stora resa, hade han fängslats av den ismailistiska shi’ismen, vars betoning av människans förnuft och allegoriska skrifttolkning länge under islams historia utgjort en lockelse för intellektuella. Den fatimidiska dynastin, vilka såsom ättlingar till profeten i rakt nedstigande led gjorde anspråk på kaliftiteln, under ledning av kalifen al-Mustansir Billah behärskade nämligen vid denna tid inte bara Egypten, utan också stora delar av den arabiska halvön och västra Levanten.
Trots sin raka och okonstlade prosastil, kan han ej annat än avslöja sin gränslösa beundran för det fatimidiska riket och dess administration. Om det är här eller tidigare Naser Khosrou fattade det slutgiltiga beslutet att konvertera till den ismailitiska läran är ovisst. I fatimidernas rike stannar han emellertid en längre tid och ger oss intressanta inblickar i livet vid hovet. Häpnadsväckande i all sin detaljrikedom är hans skildring av kalifens banketter – med sirligt formade gallerier och dynor av bysantinsk brokad – till vilka han fick tillträde genom en vän vid hovet.
Det var också här han fick sin teologiska utbildning för att så slutligen återvända till Khorasan år 1052 och för att där sprida den ismailitiska läran till sina huvudsakligen sunnitiska landsmän. Det var sannolikt också här han ånyo började komponera dikter, vilket han upphört med efter den mystiska upplevelse som eggat honom att påbörja sin omtumlande resa. I dikterna alluderar han inte sällan på sin ålder och sina allt större vedermödor; dikterna är nämligen en av få säkra källor vi äger om hans senare liv. Föga förvånande var hans shi’itiska missionärsaktivitet ingalunda välkommen i det av seldjukerna, som ju nominellt lydde under den abbasidiske sunnikalifen i Bagdad, kontrollerade Khorasan. Det sunnitiska kalifatets främsta religiösa såväl som politiska motståndare var ju den av Naser Khosrou så älskade fatimidiska dynastin. Upprepade gånger hade han fog att frukta för sitt liv.
Om hans senare liv vet vi dock inte mycket. Hans reseskildring slutar tvärt omedelbart efter hemkomsten till Khorasan. Färden hade då gått över den arabiska halvön och det var ett Guds under att han, trots stråtrövare, svält och de arabiska beduinstammarnas fanatism, slutligen kom hem oskadd. Efter upprepade förföljelser tvingades han emellertid lämna det seldjukiska riket. Att stanna hade varit för farligt.
Resan gick denna gång österut och slutligen slog han sig till ro i en avlägsen dal vid namn Yamgan i nuvarande östra Afghanistan. Här föll också han trägna arbete att sprida den ismailitiska läran i god jord och än idag är en betydande del av invånarna inte bara i Yamgan, utan i hela bergsområdet Badakhshan ismailiter. Någon värdslig rikedom vann aldrig Naser Khosrou för sin möda, tvärtom. En enkel helgedom med grova takbjälkar, snidade i enlighet med samma mönster som sedan urminnes tider varit på modet i dessa avlägsna trakter, pryder hans grav.
Sitt nesliga öde till trots, utgör Naser Khosrou tveklöst en av den persiska litteraturens märkligaste och mest fantasieggande gestalter. Aldrig lät han bitterheten eller illviljan få övertaget. I en av sina mest kända dikter (نکوهش مکن) skriver han:
Klandra ej den azurblå himlen
utan slå från ditt sinne all envis stolthet.
Få bland hans diktarkollegor har med så förtröstansfullt mod förmått uthärda ett så bittert öde och få kan sägas ha visat prov på samma personliga integritet och inre styrka som denne diktare, vilken i en bortglömd dal på gränsen mot Kina fann en oväntad tillflyktsort och slutligen – det är åtminstone min egen fromma förhoppning – ett hem.