Mötet med mirakeldrogen
Howard Markel – An Anatomy of Addiction

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ULF KARL OLOV NILSSON
Ett missbrukets anatomi. Hur skulle det se ut? Läkaren och medicinhistorikern Howard Markel menar i sin nyutkomna bok An Anatomy of Addiction – Sigmund Freud, William Halsted and the Miracle Drug Cocaine (Pantheon, 2011) att beroendeframkallande medel förändrar hjärnans anatomiska strukturer när de tagits i stora mängder under lång tid. Han liknar drogen vid en strömbrytare där införandet av stora energimängder och kortsiktiga tillstånd av njutning liksom kapar hjärnans sköra kretsar och lämnar efter sig riskbeteende och dåligt omdöme.

Lång tid efter ruset kvarstår ett neurologiskt medierat band till drogen som driver den beroende i dess riktning. Enligt drogens egen logik så kräver den också allt större mängder för att åstadkomma samma tillfredsställelse. Och voilà, där har vi den plötsligt: missbrukets destruktiva spiral.

Men boken börjar med att ta ordentlig sats i kokainets historia och historiografi. Efter tusen år av kokabladstuggande lyckades den västerländska vetenskapen 1860 utvinna dess verksamma beståndsdel i sin renaste kristallina form. Samtiden häpnade, extremt stora förhoppningar knöts till mirakeldrogen som sades kunna bota det mesta, alltifrån gikt till depressioner, och samtliga inblandade tycks ha blundat så länge det var möjligt för dess katastrofala beroendeframkallande följder.

Den franske kemisten och entrepenören Angelo Mariani gjorde sig en förmögenhet när han blandade pulvret med bourdeaxvin i det omåttligt populära Vin Mariani som fick såväl guldmedalj av Påve Leo den XIII som hyllades offentligt av Drottning Victoria, Shahen av Iran och USA’s dåvarande presidenter Ulysses S. Grant och William McKinley. Men efter kampanjer mot alkoholen – inte kokainet – i drycken fick till sist Mariani ge upp kampen till förmån för en mycket namnkunnig producent av en viss brun och sedermera avkokainiserad läskedryck.

Reklam för Marianis vin

Efter denna utflykt i kokainets familjealbum ger sig Markels bok ut på sitt egentliga syfte: att spegla kokainberoendets anatomi genom två fallbeskrivningar, närmare bestämt psykoanalysens skapare Sigmund Freud (1855-1939) och hans samtida doktorskollega William Halsted (1852-1922), en gång den amerikanska kirurgins lysande stjärna, uppfinnare av flera nyskapande operationstekniker, bland annat den radikala mastektomin vid bröstcancer där man opererar bort hela bröstet.

Den osannolika övertron på kokaplantan och kokainets läkande krafter under dessa år fanns inte minst i läkarkretsar. 1884 skriver Sigmund Freud följande till sin blivande hustru Martha Bernays: ”Jag har läst om kokainet, den verksamma substansen i kokabladen, som vissa indianstammar tuggar för att åstadkomma motståndskraft mot lidande och trötthet.”

Freud började snart experimentera med kokain genom att själv svälja små mängder och fann det snart verksamt mot episoder av depression och ångest. Några månader senare tryckte han sin monografi ”Über coca”, Freuds första större publikation, som Markel beskriver som ”en välskriven, sammanfattande översikt av kokainet i överensstämmelse med väsentliga, självständiga vetenskapliga fakta beträffande dess fysiologiska effekter.

Men Freud missade snöpligt nog att i sin skrift beskriva kokainets möjligheter som bedövningsmedel vid operationer, något hans kollega Carl Koller istället strax därefter kom att visa på i ett berömt experiment. På amfiteatern i Heidelberg lät han en stor hund göra entré varpå en kollega till Koller droppade en kokainlösning i hundens vänstra öga. När han sedan viftade med en tång framför hundens ögon blinkade det högra men inte det vänstra. Och läkaren dristade sig då till att röra vid hundens vänstra öga utan att hunden på något sätt reagerade. En rent formidabel succé naturligtvis och en stor medicinsk framgång i en tid när anestesin ännu låg i sin linda. Freud kände besvikelse över sin miss och lär ha signerat det exemplar av ”Über coca” som han gav till sin kollega med det nedsättande skämtet ”Till min käre vän Coca Koller från Sigmund Freud”, ett öknamn som Koller fick bära i resten av sitt liv.

Freuds kokainhistoria innehåller också den tragiska berättelsen om hans gode vän och kollega Dr. Ernst von Fleischl-Marxow vars morfinberoende Freud försökte bota med kokain. Ernst von Fleischl-Marxow hade på grund av missöden med en smärtande tumme dragits allt längre in i missbruk men dessvärre – och med dagens kunskap långt ifrån oväntat – lyckades inte ersättningskuren. von Fleischl-Marxow kom att högkonsumera båda drogerna och dog så småningom, bara fyrtiofem år gammal. Freud var förkrossad över vännens död och ett porträtt av von Fleischl-Marxow kom sedermera att hänga i hans arbetsrum.

Freud

Freud använde kokain under ungefär tio års tid men ersatte det enligt Markel med hårt arbete och självdisciplin. Inget tyder på att han nyttjade drogen efter 1896 men kokainet var enligt Markel en betydelsefull ingrediens i den tid som föregick och förebådade hans uppfinning psykoanalysen. Både fantasmatiskt och rent konkret är kokainet närvarande i Freuds brevkorrespondens och överföringsförhållande till sin kollega, öron, näsa, halsspecialisten Wilhelm Fliess. Markel menar att intensiteten i de känslor och förhoppningar som Freud hyste gentemot Fliess delvis hämtade sin kraft från de båda vännernas förhållande till kokainet.

Men om kokainet aldrig riktigt lyckades fånga in Sigmund Freud så var saken en annan med den amerikanske läkaren William Halsted. I likhet med Freud började han experimentera med drogen på sig själv, till en början av strikt medicinska skäl. En av de mer pragmatiska orsakerna till Halsteds snabba fall in i beroende var att han redan från början injicerade drogen medan Freuds bristande erfarenhet vad gäller injektionsteknik ledde till att han nöjde sig med att äta eller snorta det.

Markels beskrivning av hastigheten och intensiteten i Halsted sönderfall är i sanning kuslig; han rentav pulvriserades och förvandlades på några veckor från att ha varit kirurgins wunderkind i New York City, ambitiös, social och aktiv, till tyngsta missbrukaren. Den 5 maj 1885 lägger han plötsligt och oväntat ifrån sig operationskniven, lämnar en fallskadad och blödande byggnadsarbetare på operationsbordet utan ursäkter, tar en droska hem och knarkar i sju månader. Efter avgiftning och lång rehabilitering på fashionabla Butler Hospital stödd av välvilliga kollegor lyckas han till sist ta sig tillbaka till livet och karriären.

Halsted arbetade otvetydigt mycket hårt och kom att bli den som bidrog mest till att forma den moderna sterila operationssalen. Han utvecklade olika operationstekniker, gjorde tekniska innovationer, bland annat gummihandsken, förbättrade och finslipade ständigt på allt och tycktes aldrig tillfreds. Så småningom erhöll han professorstjänsten på dåtidens viktigaste medicinska institution, John Hopkins Medical School.

Men Halsted efter kokainet var inte densamme som innan; borta var hans angenäma sociala sidor och den eleganta hastighet med vilken han opererade till förmån för en sträng, tvångsmässig noggrannhet som han dock kunde omsätta till någonting nyttigt för både honom och mänskligheten.

William Halsted

Det är ofrånkomligt att undgå att se hur både skiftet i Halsteds personliga stil och hans nya kirurgiska teknik – med besattheten vid detaljen som främsta kännetecken – var en logisk följd av både hans kokainmissbruk och hans ansträngningar att medelst kontroll och disciplin ta sig ur det. Halsted kom att leva ett dubbelliv värdigt vilken superhjälte – eller högpresterande missbrukare – som helst; varje dag klockan 16.30 åkte han hem, stängde dörren om sig och visade sig inte förrän tio nästa förmiddag. Och varje sommar åkte han på långa ensamma semestrar i Europa utan att någon visste var han befann sig eller vad han gjorde. Han bröt aldrig med kokainmissbruket, höll det möjligtvis i schack, delvis genom att ersätta det med ett lika omfattande morfinmissbruk.

Markels bok är på det hela taget välinformerad och förtjänstfull. Författaren håller mestadels en ganska diskret profil och låter mycket av de mer drastiska eller radikala tolkningarna framskymta mellan raderna eller i citatets form uttryckas av någon annan.

Han beskriver Freuds och Halsteds karaktärer utifrån ett slags missbruksraster där själva nyckelfrågan tycks vara: på vilket sätt påverkar ett missbruk personlighet och livsval? Ett uppenbart problem med texten menar jag är att missbruksmatrisen aldrig riktigt förmår täcka in Freuds liv. Freud var helt uppenbart aldrig kokainist på samma genomgripande sätt som Halsted och Freuds liv är också så litterärt, medialt och historiskt genomlyst att mycket av bokens material redan är för allmänt bekant för att kunna göra så mycket nytt av.

Istället blir det bilden av den plågade Halsted som lever kvar efter läsningen: fyrtio år av rent ekvilibristisk narkomani, maliciöst och minutiöst ordnad för att den stora hemligheten skulle bevaras, några timmars vila och flykt i ruset varje kväll.

_________________

– Se en intervju med författaren här:

Kommentera: