Mellan Rom och Stockholm

Från demonstrationen (Bild Åke Malm)

Från demonstrationen (Bild Åke Malm)

Av ÅKE MALM

Det är dagen efter den lila – ”viola” – revolutionen. Italien har hittat ännu ett sätt att dela sig. Till vänster säger tidningarna: en miljon på Piazza San Giovanni. Till höger är matematiken en annan: 90.000  – som är polisledningens beräkning.

En gång hade vi en polischef som gäst på Pressklubben i Rom. Enligt honom var alla diskussioner om närvaron vid demonstrationer alldeles överflödig. Hur många kvadratmeter är användbara på Roms respektive piazzor. Hur många kan ”ragionevolemente” ta plats i varje kvadratmeter. Konstigare är det inte.

Men visst är det litet mera komplicerat. Ta alla dem som kommer och går, som gör en ”atto di presenza”, en närvaromarkering. Hur många gånger fylls och töms piazzan under en manifestation som varar 3-4 timmar? Och gatorna runt San Giovanni som var stundtals väl fyllda. Hela Via Merulana, från Santa Maria Maggiore  till San Giovanni – fylld till bristningsgränsen. Gatorna från Piazza Vittorio som fylldes varje gång ett tunnelbanetåg anlände?

Låt oss konstatera att en exakt beräkning är omöjlig. Men ögonblicket är lika laddat varje gång , vid varje demonstration, när någon av organisatörerna greppar mikrofonen och ropar: Nu är vi över en miljon!. Det är magi och frågan är förstås hur mycket politik som döljer sig i denna annonsering.

En sak har jag lärt mig under mina år i Rom – ingenting kan frånta en italiensk publik dess vilja att spela med i showen. Det kan gälla ett välfyllt Stadio Olimpico där ”la coreografia”, dekorationerna, flaggorna och de väldiga baneren som täcker åskådarläktarna, tillhör spelet. Denna närvaro i denna världens komedi är självklar och gör att en demonstration i Italien  inte bara är en markering av en politisk insikt. Det är också ett sätt att uttrycka denna tanke med plojer, egenhändiga plakat och ringdans. Eller bara hänga med när det svänger i stan.

Eller som en nostalgisk boende i en lägenhet vid Via Merulana. Han öppnade dörren på vid gavel, slog på stereon för full volym och lät minnena från slutet av 60-talet fylla luften:

–       ¡El Pueblo Unido Jamás Será Vencido!

Bild: Åke Malm

Bild: Åke Malm

De ögonblicken är naturligtvis omöjliga att förstå för en kollega som Francesco Merlo på La Repubblica, veckans gäst i favoritprogrammet Prima pagina på Rai Radio 3. Merlo skriver en fantastisk, modern italienska. Ibland kan man hålla med, ganska ofta skiljer sig uppfattningarna.

Enligt Merlo skulle han aldrig kunna tänka sig att gå till en demonstration. ”Där tar tankarna slut och istället blir det icke-konstruktiva känslostormar”. En politisk tanke formuleras i ensamhet vid skrivmaskinen/PC:n i polemik mot något som redan skrivits, i konkurrens mellan två som vill vara bäst. Måhända ligger det något i detta. Men en demonstration är också ett sätt att räknas, att låta sig räknas, att dela en uppfattning direkt på gatan så många andra.

Eller kanske gå ut och säga vad man har på hjärtat för att inte explodera…

Som journalist är man som vanligt  privilegierad. Man måste ju gå och se på en demonstration för att kunna beskriva den. Men man behöver inte själv delta i någon huvudroll.

Vilka oförglömliga ögonblick har inte demonstrationerna skapat? Vem glömmer attacken mot Letterefakulteten på Roms universitet 1968? Eller den ursinniga striden i Valle Giulia (just nedanför Svenska institutet på Via Omero) där studenterna som ockuperat l’Architettura drabbade samman med polisen.

Och dagen därpå läste vi, kanske med en skammens rodnad här och var, Pier Paolo Pasolinis prosadikt i Corriere della Sera. Den där han ironiserade över borgerskapets välbärgade söner som pucklade på proletärerna bakom polissköldarna.

Quando ieri a Valle Giulia avete fatto a botte
coi poliziotti,
io simpatizzavo coi poliziotti!
Perché i poliziotti sono figli di poveri.

Ämnet är inte uttömt ännu. Häromveckan såg vi Michele Placidos film Il Grande sogno, som berättade hans egen historia. Han som blivit polis för att lämna fattigdomen i Puglia men som bar på drömmen om att bli skådespelare .  Men som tvingades med i demonstrationen i Valle Giulia.

Nu ropar högtalarna. Nästa kapitel kommer – più avanti.

Åke Malm

____________

‣ Se trailern för Michele Placidos film här:

‣ ”El pueblo unido jamás…”

Kommentera: