La maglia rosa

Kung för en dag. På femte etappen av årets Giro d’Italia regerade Thomas Lövkvist i rosa ledartröja. Solen gick upp över hans rike men inte ner. Regimen vilade på bräcklig grund, närmare bestämt en marginal på två sekunder till jagande Di Luca. Innan kvällen hade han tvingats abdikera. Men vad spelar det för roll – en gång kung alltid kung. De som kan cykel glömmer aldrig den som burit la maglia rosa. För tredje gången drog en svensk på sig tröjan, rosa som arrangerande La Gazzetta dello Sports rosa papper. Gösta Fåglum gjorde det på 70-talet, Tommy Prim på 80-talet.

Fiorino 1982

Fiorino 1982

Jag var där och rapporterade för radion, ringde hem på knastriga smala linjer från små gula madonnaskåp som fraktades på lastbilsflak Italien runt. Det fanns inga mobiler, inget Internet. En svensk dam och hennes italienske pojkvän fotograferade Girot och framkallade bilderna i en Fiat Fiorino med inbyggt mörkrum. Tjugo minuter efter målgång nådde deras telefoton världens redaktioner.

P-R-I-M. Jag minns speakerns presentation av den svenska stjärnan, som en långsam kulspruta, varje bokstav en versal och solitär. Prim var en av de stora. De andra hette Lemond, Saronni, da Silva och Moser om jag minns rätt. Det var 1985 och folk hade dukat långbord med chianti, parma och bel paese längs de toskanska vägarna i väntan på Hinault, störst av dem alla. Överallt där Girot drog fram var det fest.

La maglia rosa

La maglia rosa

De som älskar cykel glömmer aldrig. Och de förstår sig på det efemära. De minns i detalj Touren, Vueltan, Girot, de långa loppen som ständigt ritar om Europas kartor, de minns allt som inte betyder något. De minns och ärar det tillfälliga, det flyktiga – ett ryck av Merckx i en brant stigning, en bortflyende Indurain i regn. De minns fjärde etappen av Romandiet runt och vem som ledde Liège – Bastogne – Liège från start till mål, de minns Milano – San Remo och vem som var först över Cima Coppi, Girots högsta punkt, som fått sitt namn efter femfaldige vinnaren Fausto Coppi, en topp som år efter år tornar upp sig någon annanstans i banprofilens EKG.

Här finns segrar och färger för alla – ungdomspriset, bergspriset, poängpriset, den vita tröjan, den gröna, den cyklamenfärgade. Och när en åkare närmar sig sin hemby släpper klungan iväg honom. Han får göra sin eriksgata genom byn, i ensamt majestät. Alla kommer att minnas hur han gick loss solo i Girot. Och när han en dag drar sig tillbaka kan han leva gott som lokal legend och öppna en liten bar med ett porträtt på väggen bakom disken av sig själv och segraren i la maglia rosa.

Kommentera: