Jean-Claude Pirotte – Le silence

Jean-Claude Pirottes författarbana innehåller en del mindre vanliga rutter. Han föddes och växte upp i Namur, i vallonska Belgien, debuterade 1963 med en diktsamling, studerade juridik, började jobba som advokat och gav ut ytterligare ett par diktböcker. 1975 väcktes åtal mot Pirotte för att han, som det påstods, försökt underlätta för en av sina klienter att fly från häktet. Flykten genomfördes aldrig men Pirotte dömdes – mot sitt nekande, som han aldrig reviderade – till 18 månaders fängelse, och förlorade givetvis också sin advokatlegitimation.

Inte nog härmed. Pirotte rymde från fängelset, till Frankrike, där han flera år levde inkognito, mer eller mindre kringflackande och uteliggande. 1981, när domen hävdes, återvände han till Belgien och gjorde kort därpå litterär comeback med romanen La pluie à Rethel (1982), hans första bok på tretton år. Efter det var det knappt någon hejd på produktionen – fram till sin död 2014 utgav Pirotte ett femtiotal titlar – prosa såväl som poesi – av gissningsvis rätt blandad karat.

Med åren blev Pirottes författarskap emellertid både respekterat och ärat. Exempelvis fick han 2002 prix Marguerite Duras, 2006 prix de Deux-Magot och 2012 Grand prix de poésie, som delas ut av Franska akademien och Goncourtjuryn. Pirottes poesi återfinns förresten i ett stort urval: Le promenoir magique et autres poèmes 1953-2003.

Postumt ger nu förlaget Stock ut en liten récit Pirotte skrev 2011, med den anonyma men i ljuset av författarens generösa utgivning småroliga titeln Le silence. Jag ska säga att det bortsett från dikterna är det första jag läser av författaren. Le silence är en nedtonad uppväxtskildring eller en följd av varsamt sammanflytande minnestablåer över en barndom och ungdom i en by i Bourgogne. Det handlar alltså inte om författarens förflutna – annat än möjligen som önskning eller tankeexperiment. Trakten var förvisso Pirotte både bekant och kär; han bodde sina sista år i detta på samma gång småskaliga och storslagna landskap inte långt från Dijon och i närheten av schweiziska gränsen, där floden Saôn rinner mellan asymmetriska byar och till synes oändliga serier av släntformationer där uråldriga vinstockar skruvar sig, och där Juramassivet ständigt hägrar i fonden som en tidlös iakttagare och gräns mot nästa värld. För Pirotte, som i andra sammanhang berättade att hans egen barndom i Belgien varit ett helvete och att han hatade sina föräldrar, blev detta landskap, dess tempo, aromer och människor en sorts paradis han aldrig upplevt som barn. Det lite idylliska draget som ibland skymtar i Le silence bör delvis förstås mot den bakgrunden.

Berättelsens pojke, som bor i ett stort stenhus på en vingård, tillsammans med sin mamma och pappa och sina morföräldrar, har det till synes ganska bra, men det finns redan från början en sorts sorgbordun som sedan aldrig förtonar, bara flyttas mellan olika register. Barndomen är i själva verket avklarad på några kapitel (föräldrarna skymtar knappt, talande nog) och det är snarare de på en gång oroligare och ovissare tonåren som får mest utrymme. Berättelsen börjar på 1950-talet och svävar framåt ungefär ett decennium.

Pirotte skriver en både mättad och klar prosa som emellanåt tätnar poetiskt och ibland kan bli en smula gravitetisk och sentimental. I vissa avsnitt får läsaren snarast associationer till någon gammal romare som på ålderns höst i ett slags melankolisk försoning söker artikulera livets bräcklighet och vidd. När det gäller själva spelplatsen och dess människor kan Pirotte istället vara onödigt knapp och uttrycka sig lite för allmänt.

På många sätt handlar Le silence om uppbrott – från barndomen, från olika faser av tonåren, från själva platsen – men det rör sig hela tiden om uppbrott med inbyggd tveksamhet. I sena gymnasieåldern börjar berättaren och hans jämnåriga tillbringa allt mer tid nere på kaféerna i byarna nära Saône. Pojkarna tar sig för övrigt runt med cykel – det är före epidemin av mopeder och motorcyklar som numera i minsta lilla håla på kontinenten prövar den besökare som vill sova, skriva eller äta i någorlunda frid.

I alla fall. Där lägger pråmarna till – även pråmarna frammanar ett delvis svunnet Europa, lastbilarna ska snart ta över – och där skymtar en större och annan värld genom flamländska sjömän och spanjorer som flytt från Francos Spanien; i främmande dialekter, ortsnamn, fragmentariskt avlyssnade historier. Pojkarna längtar efter obestämt fjärran platser, men de är samtidigt ytterligt fästa vid sin hemtrakt och ser med visst vemod hur barndomens landskap försvinner stycke för stycke. Man kan säga att drömmarna i lika hög grad gäller det närvarande som framtiden eller en avlägsen ort. I en vacker passage talas om landskapet som varande ”nästan alltför genomdrömt för att någonsin kunna bli verkligt.”

Dramatiken lyser dock med sin frånvaro. Det är i denna text minnet – eller det fiktiva minnet – som står och liksom visar med handen bortåt i landskapet: där, tänkte vi, där borta skulle eller kunde stora och sköna saker ske. Bokens enda lite längre, sammanhängande episod, då figurerna också får mer kontur, skildrar en utflykt till det smått mytiska Dole. I själva verket inte alls långt bort, men grabbarna har helt enkelt aldrig varit där, traktens vin är honungsfärgat och, givetvis, sublimare än det hemmavid. I minnet hos den äldre man som berättar blir denna resa med pråm i sällskap med den flamländske ciceronen Jan nästan en sorts initiation.

För vår berättare är också litteraturen en avgörande kraft. ”Jag lämnade barndomen”, heter det, ”då jag upptäckte [Joseph] Joubert”. Lite senare blir Max Jacob och Lorca ett uppbrottets och drömmandets bundsförvanter. Pirotte skriver dock avsevärt mer, på gott och ont, om vin. Vinet och poesin hör förstås ihop, men det är vinet som diskuteras. Vinet är både hembygd och evighet, det är rus men också klarhet. Det är idé men det smakar och smakerna löser tungans band, är alltså samtidigt språk.

Till detta tema fogas så tystnadens många innebörder. Den goda tystnaden i Le silence förknippas inte minst med lantbruket: vinarbetaren böjd över sin vinstock eller samvetsgrant sysslande bland faten i källaren. En mörkare tystnad är ungdomarnas språklöshet; bristen både på att formulera nuet och att tänka sig, ens vilja något av, framtiden.

En tredje tystnad är poesins tystnad, som Pirotte aldrig riktigt konfronterar, snarare nämner om än med en viss intensitet: en tystnad som finns i berättaren och som är både löftesrik och riskabel. Ibland finns den i vinet, ibland i något ouppfyllt som kanske är framtidens oskrivna dikter, ibland helt enkelt i omgivningen – som om stenhusen, raderna av druvor, floden och höstkvällshimlen manade: skriv oss.