Ibsenstatyn traditionellt lagerkransad, i år också spraymålad (Foto: Øyvind Eide)

Nyskapat i Ibsens anda
Internationella Ibsenfestivalen i Oslo 2016 (1)

När den kände norske skådespelaren Kåre Conradi retoriskt frågade vad Norge ska exportera när oljan sinar, svarade han själv direkt: Ibsen förstås! Den norske nationaldramatikern må ha varit död i 110 år, men hans verk inspirerar till ständigt nya former och scenspråk, både hemmavid och internationellt. Ibsenfestivalen, som nyligen gått av stapeln för femtonde gången i Oslo, har blivit en allt viktigare manifestation för samtidsteater, med texter av Ibsen eller nyskapat i Ibsens anda. I nästan tre veckor har Nationaltheatret stått värd för ett generöst program av teater och seminarier, som led i en kreativ och ömsesidigt kompetensutvecklande dialog mellan norska och internationella scenkonstnärer. Kulmen på festivalen är utdelandet av International Ibsen Award, teatervärldens finaste pris, som i år gick till det brittiska kollektivet Forced Entertainment. Gruppen – vars improvisationsbaserade estetik har föga gemensamt med Ibsens välslipade dramaturgier – gästspelade med tre uppsättningar och var föremål för ett symposium (mer om detta i en kommande text).

Ibsenfestivalen 2016 speglar flera olika tendenser inom scenkonsten. Den presenterar Ibsens klassiker i radikalt bearbetade iscensättningar. Dramatens aktuella Hedda Gabler är ett exempel, väl mottaget i Oslo. Regissören Anna Pettersson ställer titelfiguren ensam på scen med sina ärvda pistoler, i rasande monologer mot pjäsens tre män, projicerade i förinspelade videosekvenser som Hedda spolar fram och tillbaka.

Ett annat exempel är Vildanden och En folkfiende, som sammanförts till det burleska montaget The enemy of the duck av isländske regissören Thorleifur Örn Arnarsson, med Nationaltheatrets ensemble. Det förgiftade vattnet på en norsk kurort har där ersatts med föroreningar från den norska oljan. Och tyska teaterkollektivet Markus & Markus gör Peer Gynt till en demenspatient som med frisläppt fantasi erinrar sig sitt brokiga liv.

Postmodern tysk regiteater har på många sätt orienterat även norska Ibsenkonventioner bort från den grundliga, psykologiserande naturalismen mot mer reducerade, abstrakt poetiska uttryck. En av de intressanta uppsättningar som fick premiär på festivalen var den tyske teatermannen och dramatikern Armin Petras (född 1964) omdiktade intimdrama Brand – min gud er storm. Den spelas nu som del av Nationaltheatrets höstrepertoar, iscensatt av Runar Hodne. Prästen Brand är här en modern religiös fanatiker, i frustrerad kamp med sig själv, sin familj och invånarna i en liten by ute i norska obygden. Henrik Rafaelsen gör titelrollen till en högrest, oåtkomlig fundamentalist. Brand finner att människor lever halva liv: lite lagom förälskade, lagom berörda av andras lidande, lite troende. Han säger sig vara en älv som söker sitt hav, är en idealist som destruktivt försakar alla nära relationer för att försätta sig i en ensamhet där han tror sig nå fram till en större och starkare gud.

Texten är ett koncentrat av Ibsens Brand från 1866, där Petras fokuserat de existentiella knutpunkterna. Det handlar om hur Brand möter och hanterar ett vanligt livs frestelser och konflikter: ska han nöja sig med att predika i hembyns lilla kyrka eller söka sig till okända, mer utmanande platser? Ska han besöka sin döende mor, även om hon inte ansluter sig till hans absoluta Gudssyn? Kan han resa till varmare klimat med sin älskade Agnes och deras son för att rädda livet på barnet? Vill Brand använda sitt modersarv på att bidra till fogdens projekt för ett nödvändigt fattighus, eller till att finansiera en mycket stor, ny kyrka, värdig den gud han söker?

Skådespelarna rör sig på ett litet scengolv och agerar som i små öar av handling, utan vare sig presentation eller sammanhang. Scenografin av Andreas Fuchs består av lösryckta element: ett kylskåp, en bardisk, en lädersoffa och tv med kohudar på golvet, en rörig hög av plaststolar, kundvagn, madrass och sopor. Vi är liksom på baksidan av konsumtionssamhället. Byfogden är en öldrickande man iförd cowboyhatt och kläder som för tankarna till den amerikanska västerns vidder. Agnes (Kjersti Botn Sandal) är en ung kvinna med vår tids kreativa frigjordhet, vars dragning till Brands urberg av kompromisslöst allvar driver henne till undergång. Deras sons död i lungsjukdom skildras starkt genom att Agnes slår och slår på Brand med en kudde som till sist går sönder och dun flyger runt. Hon blåser och blåser för att hålla några dun kvar i luften – som en bild av sonens förtvivlade kamp – men slutligen faller de till golvet och bildar ett snötäcke på pojkens grav.

Det finns i denna uppsättning en lågmäld, avskalad nästan ”odramatisk” form, där man till skillnad från klassisk Ibsen avstår från presentationsrundor och förklaringar. Vi bara ställs inför några individers faktiska valsituationer och handlingar, som ett slags frusna närbilder av människans belägenhet inför andlighet, frihet, kärlek och delaktighet i en större samfällighet. Detta renodlade sätt att belysa gestalternas relationer och problemkomplex innebär inte egentligen att porträtten blir ytliga eller distanserade. Snarare motsvarar de dramaturgier som utvecklats med tv, film och internetsurfande: vi uppfattar rollfigurer på scen oerhört mycket snabbare i dag än man gjorde på 1860-talet, då dramatiken formades i relation till samtida romankonst. Vår tids Ibsentolkningar har troligen också präglats av de strama spelstilar som uppstått i arbeten med den internationellt uppmärksammade ”Ibsenarvingen” Jon Fosse (just Fosse fick den prestigetyngda International Ibsen Award 2010). Vi kan för övrigt ta del av liknande uttryck på svenska scener, inte minst i iscensättningar av vår norske Dramatenchef Eirik Stubö eller Ole Anders Tandberg.

Hos den något yngre norske dramatikern Arne Lygre, född 1968, har denna sparsmakade estetik skruvats åt ytterligare. Lygre, som hyllas på kontinenten, inte minst i Frankrike, där hans texter löpande sätts upp av ledande regissörer, är sedan 2014 husdramatiker på Nationaltheatret. Under Ibsenfestivalen var det urpremiär på hans senaste pjäs La deg väre. Fem skådespelare – tre kvinnor och två män – träder in i den minimalistiska scenbilden av Rebecca Ringst, som består av enbart ljus plywood formad som en brant, vågig ramp ut mot publiken. Under scenrubriker som ”Et menneske”, ”En annen ven”, ”En annen bekjent” går de fem in i skiftande rolltyper benämnda Mennesket, Venn, Bekjent, Fremmed och Fiende. Scenerna glider in i varandra, utan distinkta avgränsningar, och skådespelarna antar nya rollidentiteter, även med omväxlande kön. Lygres dialog är extremt reducerad och ”rakt på” för att utforska de sköra trådar av språk och delade erfarenheter som förbinder människor i olika typer av relationer. Redan i början beskrivs parbildningar, partnerskap och vänskaper som: ”att knyta sig till någon ett tag. Och sedan vidare”. En kvinna förklarar värdet av förälskelse för sin väninna: ”Man är ny ett tag, när man träffar en ny.” Senare i pjäsen inleds en förförelse med repliken: ”Du är en främling – och du kan användas.”

Djupare än så skildras aldrig förbindelserna i Lygres pjäs. Ändå har de avgörande betydelse för individernas självbilder och upplevelse av frihet. I Johannes Holmen Dahls precisa regi rör sig skådespelarna som spelbrickor på scenen, intar positioner nära eller på distans från varandra, beroende på hur figurerna tillfälligt definierar sina platser i varandras liv. Ofta talar de ut mot publiken och berättar eller kommenterar vad de själva eller motspelarna tänker, säger och gör just nu, vilket samtidigt innebär att de agerar i den aktuella situationen. Teman som berörs är trohet och separation, förlust och sorg, ensamhet, hot och rädsla. Allt sker som ett slags anonym, klinisk utforskning av tänkbara scenarion. Ändå kommer deras drama nära, blir påtagligt och reellt. Oavsett vilka band som knyts mellan figurerna – familj, kärlek, vänskap, bekantskap, fiendskap – belyser Arne Lygre de högst obeständiga och torftiga signaler som etablerar människors grundläggande upplevelser av självkänsla, tillit och misstro. Hans dramatik inringar vår individcentrerade kultur, där min socialisering med andra innebär att mer eller mindre tillfälligt ”nätverka” för min egen nyttas skull, eller upptäcka mig själv i nya konstellationer av kärlek, yrkesverksamhet eller bekantskap. Lygre har som få andra dramatiker funnit konsekventa sceniska uttryck för att undersöka den moderna, utåtagerande människan. Jag ”är” bara det jag säger eller gör just nu, men detta mångfacetterade ”jag” svävar ju över en avgrund av ensamhet.

Naturligtvis är det denna tematik som redan Ibsen sökte utreda för över hundra år sedan, i former som den gången var banbrytande, då hans rollfigurer upptäckte sanningar om sig själva och varandra genom sina handlingar i dramat. De motsvarade inte något förutbestämt romantiskt ideal. Det är oerhört spännande att se hur teatern så att säga har gått varvet runt och hanterar Ibsens pjäser med fokus på de existentiella brännpunkterna. På människans grundläggande osäkerhet inför verkligheten och hur hon agerar i förhållande till den. Detta är en dramatik och scenkonst som samtidigt inspirerar helt nya texter ur vår tid, där människans handlingar och värderingar för att verkliggöra sig själv alltjämt väcker frågor och konflikter som behöver utredas och begripliggöras.

_________


Theresa Benér

Teaterkritiker och kulturskribent, specialiserad på europeisk samtidsteater. Redaktör för Internationell scenkonst på Dixikon.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: