Flyktingen som en av oss 
Om Helon Habilas Travelers

I Travelers förlorar en akademiker på resa i Europa alla sina handlingar och placeras som namnlös migrant i ett flyktingläger i Italien. På en elegant, återhållen prosa visar Helon Habila hur det tunna membran som omger vår trygga tillvaro när som helst kan punkteras, tillvaron rasa och alla roller bli ombytta. Helena Hansson har läst en roman där flyktingen gestaltas inte som en främmande art utan som en av oss. Det kunde varit vi. I en annan verklighet var det vi.

 

Varje avfärd är att dö, varje återvändande att födas på nytt. De flesta förändringar är oplanerade, och de efterlämnar alltid ett ärr.” Orden är hämtade ur första kapitlet i Helon Habilas Travelers, och kanske är de den hjärtpunkt där alla de skiftande öden som gestaltas i denna roman strålar samman.

Travelers är den nigerianske författarens Helon Habilas fjärde roman sedan den prisbelönta debuten Waiting for an Angel (2004); på svenska I väntan på en ängel (Tranan 2002, övers. Åsa Larsson). I svensk översättning finns dessutom Mäta tid (Tranan 2010, övers. Jan Ristarp). Travelers är en mångbottnad och ofta överraskande roman, som tar sig an en av vår samtids mest brännande frågor – flyktingkrisen. Den gör det med öppna ögon, på ett oförskräckt och förutsättningslöst sätt, som ställer många av våra invanda föreställningar på ända.

I de sex delar som utgör Travelers porträtteras på en elegant, återhållen prosa sex människor i den afrikanska diasporan, människor som har det gemensamt att de befinner sig i rörelse – de är på väg bort från något eller till något eller kanske bara på väg. De förflyttar sig av nödtvång, av fri vilja, av en slump – de är travelers, resenärer, oavsett om de är på flykt eller inte. Men som en av de sex protagonisterna säger: ”Vita människor tar alltid för givet att varenda svart människa på resa är flykting.”

De sex historierna flätas på ett intrikat sätt samman till en brokig väv, som hålls samman av det namnlösa berättarjagets möten med var och en av de sex personerna. Bokens berättarjag är, liksom Habila själv, amerikansk akademiker född i Nigeria. I den inledande delen, One Year in Berlin, följer han med sin hustru Gina, som är bildkonstnär, på hennes årslånga stipendievistelse i Berlin, i ett försök att rädda deras vacklande äktenskap. Gina, vars hudfärg för övrigt aldrig uttryckligen nämns, arbetar med ett projekt där hon målar porträtt av ”äkta flyktingar”. När filmstudenten Mark från Malawi söker jobbet som modell avfärdar hon honom som ”inte tillräckligt äkta” – ett av många tillfällen i romanen när Habila utmanar och ifrågasätter blicken på Den Andre. Berättaren börjar umgås – och dricka mycket och ofta – med Mark, och dras med i hans lilla grupp av husockupanter och deras konfrontationer med polis och myndigheter, delvis som en flykt från det alltmer ansträngda förhållandet till hustrun. Så småningom visar det sig att Mark, precis som så många andra av gestalterna i den här romanen, inte är vad man vid första anblicken tror.

I den andra delen lär berättarjaget känna läkaren Manu från Libyen, som även han har rötter i Nigeria och som nu arbetar som dörrvakt på en nattklubb. Varje söndag beger han sig till Checkpoint Charlie, där han och hans hustru bestämde att de skulle ses om de kom ifrån varandra under flykten från Tripoli – en hjärtskärande förnekelse av vad som rimligen måste ha skett när människosmugglarnas båt sjönk i Medelhavet.

I centrum för den tredje – och kanske mest drabbande – delen står den unga studentskan Portia, som berättaren faller handlöst för. Tillsammans med henne flyr han än en gång från sitt alltmer distanserade förhållande till Gina, denna gång till Basel. Portia, som är från Zambia, upptäcker inte bara okända sidor hos sin mördade bror David – i Europa kallade han sig tydligen Moussa och påstod sig komma från Mali – utan också hos sin pappa, en berömd zambisk poet som större delen av sitt liv levde i exil i Europa och gärna ställde upp och bekräftade välvilliga västeuropéers fördomar om hela det väldiga Afrika.

I nästa del av romanen möter vi Karim, flykting från Somalia och från en krigsherre som ville ta Karims tioåriga dotter till hustru, i The Sea är huvudpersonen en gåtfull kvinna med minnesförlust som spolas upp på en Medelhavsstrand, gifter sig med sin räddare – och återfår minnet av den make hon redan har och som hon har lovat att möta vid Checkpoint Charlie, och den sjätte och sista delen skildrar Juma, som är på flykt från Boko Harams terror i Nigeria, och som lever gömd i London efter att ha nekats uppehållstillstånd.

Going where? av Nils Ramhøj ©
© Nils Ramhøjs ”Going where?”, hela målningen.

Men parallellt med de här människornas berättelser löper så genom hela den sista tredjedelen av romanen en annan, mardrömslik och absurd händelsekedja. Inte bara berättarens tillvaro utan också våra, läsarnas, slentrianmässiga kategoriseringar av människor ställs helt på ända. Den utlöses indirekt av berättarens vänskap med Mark och de andra, när han på väg från Basel hamnar på fel tåg och blir av med sina dokument. Från akademiker och priviligerad flanör på tillfälligt besök i Europa – med en sval distans till de livsöden han kommer i kontakt med – förvandlas han plötsligt själv till papperslös flykting och placeras i ett överbefolkat flyktingläger i södra Italien.

I denna Moment 22-artade situation, där hans hudfärg, själva hans kropp, per automatik definierar honom som flykting, asylsökande, främling, och hans intellektuella bakgrund blir betydelselös, förlorar han inte bara livsgnistan, utan börjar dessutom själv tvivla på vem han egentligen är, som om gränserna för hans jag luckras upp i den här surrealistiska miljön.

Den egentligen ganska osannolika vändning romanen tar balanseras av att Habila, precis som en berättare i en muntlig tradition, hanterar det osannolika med samma självklarhet och lätta handlag som det naket realistiska. Genom att i sin roman göra det välbekanta främmande och det främmande välbekant ställer Habila frågan om vem som egentligen är på flykt – och vad det är som han, hon, de, vi flyr ifrån. Han visar hur det tunna membran som omger vår trygga tillvaro när som helst kan punkteras, tillvaron rasa och alla roller bli ombytta.

I Travelers gestaltar Habila inte flyktingen som en främmande art – till skillnad från många medieinslag om helvetestillvaron i flyktingläger – utan som en av oss. Det kunde varit vi. I en annan verklighet var det vi.

 

  • Habila läser ett avsnitt ur boken och samtalar sedan om den här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!