Alain Finkielkraut (Foto: Claude Truong-Ngoc & Wikicommons)

Tankens betydelse
Alain Finkielkraut – La seule exactitude

I sin senaste bok, La seule exactitude (2016), beskriver den franske filosofen och litteraturvetaren Alain Finkielkraut tillståndet i landet, politiskt, socialt och kulturellt. Möjligen har den skrivits med tanke på årets presidentval. I fristående avsnitt kritiserar han, högt som lågt, de mest skiftande företeelser hämtade från de tre senaste åren, som genusteorins tillämpning i barnuppfostran, undervisningen på engelska i ett antal ämnen vid universiteten och situationen för en kulturminister som inte har tid att läsa böcker.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Till skillnad från många franska intellektuella är Finkielkraut kulturkonservativ och tenderar att bli alltmer så efter att han 2010 blivit invald i Franska akademien, en institution som ger tyngd åt sina medlemmars åsikter. Boken, som framhåller vikten av ”exactitude” i tanken i en omvälvande tid, präglas av en stark pessimism.

Finkielkraut är av polsk-judisk börd. Hans föräldrar lämnade Polen för Frankrike kort före andra världskriget. Även om han själv funnit sig väl till rätta, har det möjligen gjort honom uppmärksam på invandrargruppers förmåga och möjlighet att anpassa sig. Vid de våldsamma ungdomsuppror som ägde rum i framför allt Paris förorter 2005 ställde han den icke opportuna frågan varför det just var muslimska och inte kinesiska eller vietnamesiska ungdomar som brände bilar och kastade stenar på polisen.

En ständigt aktuell fråga handlar just om en förbättrad integration av den muslimska delen av den franska befolkningen, som uppgår till sex miljoner. Finkielkraut nämner ett försök som lanserades 2013. Den dåvarande premiärministern Jean-Marc Ayrault samlade ett antal experter som skulle se över de principer som skulle underlätta processen. Enligt dessa experter skulle man inte längre tala om assimilering eller integration utan om inkludering. Lagen från 2004 om att inga religiösa symboler får förekomma i allmän skola skulle upphävas, det franska språket skulle fortfarande vara det dominerande språket men undervisning i arabiska skulle införas i hela landet. En myndighet skulle inrättas med uppgift att bekämpa etnisk diskriminering. Finkielkraut noterade att fransmän inte längre skulle vårda sitt kulturarv. En opinionsstorm gjorde att förslaget skrotades.

Under året 2015 då Frankrike utsattes för grova våldsattacker i den islamska religionens namn har frågan spetsats till. Alla hävdar, menar Finkielkraut, att skillnaden mellan islam och islamism inte får ifrågasättas men trots detta anser han att en smygande självcensur alltmer tenderar att prägla opinionsbildares syn på islamistiska förövare.

Den 11 januari 2015 anordnades under statschefens ledning en demonstration mot det övergrepp mot yttrandefriheten som morden på Charlie Hebdos medarbetare innebar. Den internationella och folkliga uppslutningen var av en omfattning som aldrig tidigare skådats. En knapp månad senare hade denna generalmobilisering ersatts av en allmän undran varför så få muslimer hade deltagit. Anledningen måste vara att de kollektivt kände sig utpekade. Strax svängde opinionen, menar Finkielkraut, och de skyldiga började ses som offer.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Den som skarpast tog till orda i det sammanhanget var sociologen Emmanuel Todd. I sin bok ”Qui est Charlie? Sociologie d’une crise religieuse” anklagar han dem som marscherade genom Paris för hyckleri. De sade sig demonstrera för religiös neutralitet och yttrandefrihet men det de verkligen gav uttryck för var ett förakt för de svagas religion. Slagordet ”Jag är Charlie” betydde egentligen ”Jag är rasist”. Det var medarbetarna på Charlie Hebdo som hetsat till etniskt och religiöst hat. De var de verkligt skyldiga.

Inför den framgång som Todds bok rönt hos de vänsterintellektuella säger Finkielkraut ett absolut nej till islamistiskt våld och ett obetingat ja till stöd för moderata muslimer. En av terrorattackerna, mordet på prästen Jacques Hamel i kyrkan Saint-Etienne-de-Rouvray i Normandie, har stärkt Finkielkraut i förvissningen att muslimer måste själva ta ansvar för utvecklingen av moderata motvikter mot dagens jihadister. Ett lovande tecken är den ekumeniska inte minst muslimska uppslutningen vid begravningen av prästen Hamel. Alla ville visa sin avsky över den fanatism som kommit till uttryck.

Trots att Finkielkraut växt upp i en familj som inte iakttog några judiska traditioner har han hittat tillbaka till judendomen och ser sig som sekulär jude. Israel-Palestinakonflikten, säger han, är ständigt i hans tankar. Han återger hur den har yttrat sig under de två senaste åren. Under juli-augusti 2014 rådde väpnad konflikt mellan Israel och Hamas. I Frankrike ägde demonstrationer rum till stöd för det palestinska folket. Två synagogor i Paris blev utsatta för attacker. Även om Finkielkraut anser att Israel inte kunde lämna raketbeskjutningen in i Israel från Gaza obesvarad, är han medveten om och kritisk till det som är grundproblemet, de israeliska bosättningarna.

Rädslan för en konflikt med bosättarna har förhindrat alla initiativ från de israeliska regeringar som avlöst varandra. Finkielkraut ser framför sig ett skrämmande scenario. Han drar sig till minnes vad en tidigare fransk ambassadör i Israel sagt. Med ett allt större antal ortodoxa judar och en arabisk befolkning som snabbt förökar sig skulle hans barnbarn inte ha någon självklar plats i Israel. Landet skulle vara så förändrat att de inte skulle känna sig hemma där. Finkielkraut funderar över sina egna eventuella barnbarns öde. Skulle de känna sig till rätta i Frankrike? Kommer israeliska judar att återvända till Europa? Kommer Amerika att vara en tillflyktsort för europeiska judar? Hur kommer framtiden att te sig?

Om det är med sorg i hjärtat Finkielkraut begrundar sin situation som jude är det med ironi och nostalgi som han skriver om den institution som betytt så mycket för honom själv, den franska skolan. Här beskriver han inte vad som kan ske i en avlägsen framtid utan om vad som redan sker och vad som är på gång i en mycket nära framtid.

I ett läge där enligt statistiska uppgifter en av sju elever har lässvårigheter när den börjar på högstadiet och där 150.000 unga varje år lämnar den obligatoriska skolan utan slutbetyg skall högstadiet reformeras. För en svensk läsare verkar den franska skolmyndigheten slå in på samma spår som den svenska följt och för vilket ansvariga för någon tid sedan trätt fram och bett om ursäkt, något som i sig väl är en helt unik händelse. Spåret leder till nivellering. Kunskapsskolan är ett minne blott. Allt skall utgå från elevernas nivå, vara lekfullt och för alla begripligt. Litteraturstudiet begränsas till förmån för en allmän orientering för eleven om dennes plats och roll i samhället. Katederundervisning skall ersättas av det som är reformens clou: interdisciplinär samverkan lärare emellan. Finkielkraut ger medvetet ett absurt exempel på ett tema som lärare från olika discipliner ska leda eleverna att finna svaret på: kan Gargantua och Emma Bovary anses ha ätit biodynamisk kost?

Historieämnet är inte avskaffat men de epoker som behandlas skall studeras ur dagens perspektiv, eller rättare sagt ideologi. Islam ska presenteras med tonvikt på den muslimska civilisationens sekler av högkultur, detta för att bekämpa alla yttringar av islamofobi. 1700- och 1800-talens historia skall betona Europas dominans över hela världen, vilken präglades av kolonialvälden och slavhandel. På detta sätt skall nya elevgruppers självaktning öka och elever med franskt ursprung inse att det inte finns någon anledning till arrogans. Så kan alla leva lyckliga tillsammans. Inför terminsstarten hösten 2016 var Finkielkraut inte den enda klagande rösten. Lärare känner sig vilsna, illa informerade, på gränsen till uppror. Pressrubriker har återspeglat en dyster misstro mot hela projektet.

Finkielkraut har alltid röstat vänster men när det socialistiska partiet, i regeringsställning, i stället för att öppna världen för alla unga genom att lära dem känna till verk av de författare, poeter och konstnärer som utgör det rika franska kulturarvet riktar in sig på att predika antirasism och i jämställdhetens namn se medelmåttigheten som ett mål, vad betyder det då att stå till vänster?

_________

  • Vilket ansvar har de intellektuella? En diskussion mellan Finkielkraut och historikern Patrick Boucheron:


  • Ruth Lötmarker

    Skulptur: Torsten Jurell ©

    Ruth Lötmarker

    Frilansande kritiker, skriver om främst franskspråkig litteratur, medverkar bl.a. i SvD.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. Tommy Andersson says:

      Det är särskilt spännande att läsa artikeln om Finkielkraut så här nära inpå det franska presidentvalet och dessutom mot bakgrund av en färsk artikel om honom i tyska i FAZ (http://www.faz.net/aktuell/feuilleton/alain-finkielkraut-ueber-kultur-und-wahlkampf-14979937.html). Artikeln bygger på en intervju där Finkielkraut varnar för nivelleringen på just utbildningsområdet som helt fel väg att gå om man vill uppnå integration. Han menar därför att upplysningens idétradition måste tas till vara, men att framstegstanken tolkad som ett verktyg för ständigt expanderande individuell frihet har nått vägs ände. När den blir ett hot mot språket, kulturen och miljön måste begränsningar övervägas, inte minst för att undvika ett samhälle bestående av parallella men i allt väsentligt isolerade grupper. Sedan Manuel Valls uttalade sitt stöd för Macron tycks Finkielkraut ha vänt socialistpartiet ryggen, men han hänvisar till valhemligheten på frågan vem han kan tänkas stödja i stället.

      / Tommy Andersson

    Kommentera: