En Oscar till Max von Sydow?

Av IVO HOLMQVIST

Den 26 februari får vi veta om ”Extremely Loud and Incredibly Close” får någon Oscar. Den är nominerad både i kategorien bästa film, och bästa biroll (som spelas av Max von Sydow). När Jonathan Safran Foers roman som filmen bygger på kom på svenska för några år sedan, i Hans-Jacob Nilssons översättning på Norstedts, skrev jag så här:

“Årets smukkeste udgivelse” kallade en köpenhamnsrecensent den här romanen, visserligen med ett frågetecken. På andra kanten skrev anmälaren i The Telegraph att “Bara läsare med stor tolerans vad gäller massiva doser av vilda infall orkar ända till slutet.”

Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan. Hur som helst kommer Safran Foers andra roman sälja som smör, säkert lika bra som hans genombrott “Allt är upplyst” som raskt filmades (och som fick en DN-kritiker att påstå att Foer “var en dyrbar gåva till romankonsten“). Jag knockades direkt av de första hundra sidornas språkliga fyrverkeri (översättaren har gjort ett mycket bra jobb). Men efter hand blir det för mycket av det goda i denna historia om den uppskruvade nioåringen Oskar som mist sin pappa när World Trade Center tornen kollapsade i attentaten den 11 september.

Han finner ett kuvert med efternamnet Black, och i det en nyckel. Så går han på jakt över hela Manhattan efter det lås nyckeln ska öppna, ofta samman med en ålderstigen granne. Det blir förstås samtidigt en väg till insikt att pappan aldrig kommer tillbaka.

Samtidigt berättas en parallell historia, om hur hans farfar uthärdat eldstormarnas Dresden när de allierade fällde sina bombmattor, och hur den flicka han då var förlovad och väntade barn med omkom. Han gifte sig med systern, bara för att genast avvika från henne. Långt om länge dyker han upp på nytt i den nya världen. Då har den förnumstige Oskar (man blir matt av alla hans infall) fått reda på vart nyckeln går, i ett slutkapitel som knyter samman många lösa trådar. Också några sidors vittnesmål från Hiroshima klipps in.

Kanske har den unge judisk-amerikanske Foer haft en annan liten man för ögonen, Oskar Matzerath som stannat i växten hos Günter Grass, ihärdigt bankar på sin blecktrumma och skriker så att fönsterrutorna brister. Lika anarkistisk är inte Oscar. Och kanske har Foer också sneglat på “Räddaren i nöden”, fast det skulle förvåna om Oscar blir lika seglivad som Salingers tonårsstrulige Holden Caulfield.

Hur som helst är det underhållande, om än insmickrande. Också rent typografiskt är det en lekfull bok, med vissa sidor vita som snö, andra svarta som sot, och på slutet en sekvens från 9/11. Men bilderna på den som faller nerför skyskrapan till sin död har satts i omvänd ordning: om man bläddrar snabbt svävar han i stället upp mot sin räddning. Samma hoppfullt omvända perspektivet finns på slutsidorna. Oscar vevar filmen baklänges, och det som hänt är plötsligt ogjort…

 

-Klicka här för att läsa en intervju med Max von Sydow i Berlingske

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).