Andrea Camilleris författarskap handlar inte bara om kommissarie Montalbano. Han skriver också romaner som utspelas i det gamla Sicilien, på samma platser som förekommer i kriminalserien men många år tidigare.
Dessa berättelser kan inte kallas historiska, inte heller präglas de av magisk realism. Snarare då av en slags poetisk realism som är Camilleris helt egna stil. I Maruzza Musumeci från 2007 vävs en folksaga, en av Homeros berättelser och en förklaring till Walter Gropius arkitektur samman. Sirenerna har aldrig förlåtit Odysseus och fortsätter att hämnas på honom och alla andra män som likt Odysseus lämnar sina hustrur och lurar kvinnor de träffar på sina resor. Däremot belönas trogna män, särskilt om de är kapabla att uppskatta sina hustrurs kreativa och poetiska natur.
Den poetiska intrigen grundas i en närmast etnologisk, kärleksfullt tecknad, beskrivning av äldre tiders vanor och tro. Och sina arkitektoniska idéer har Gropius fått från en siciliansk bonde. Hus byggs där bit för bit, varje del uppfyller det syfte som krävs just då, och uppförs i den skala man för tillfället har råd med.
© Barbara Czarniawska