Albert Marquet (1875 – 1947) var samtida med Matisse, Dufy och Derain men mindre berömd än de. Vad det beror på är svårt att veta, för utan tvivel var han en talangfull och skicklig målare. Det visar en utställning av närmare 150 av hans verk på Musée de l’Art moderne i Paris. Den har undertiteln ”Peintre du suspendu”, varmed det antyds att konstnären länge varit mer eller mindre bortglömd. Nu anses det vara dags att borsta av Marquet glömskans damm.
I det specialnummer av tidskriften ”BeauxArts” som ägnas Marquet kan man bland annat ta del av ett samtal med utställningskommissarien Sophie Krebs. Det rikt illustrerade numret innehåller också en artikel om den första fauvistiska utställningen i Paris 1905 av Gérard-Georges Lemaire och en annan, skriven av Pierre Pinchon, tar upp Marquets stora talang som tecknare. Sophie Krebs har även skrivit en kortare skrift Albert Marquet (Paris-Musees). Där sätter hon in Marquet i ett konsthistoriskt sammanhang och visar hur han befann sig mellan impressionismen och fauvismen men också sökte sig en alldeles egen väg.
Även om Marquet företog en mängd resor runt om i världen, flöt hans liv fram lugnt och stillsamt utan några dramatiska händelser, och själv var han en mycket diskret person. Eftersom han hade klumpfot och var närsynt blev han aldrig soldat i första världskriget, och han gifte sig först när han närmade sig de femtio. Under andra världskriget tog han kraftigt avstånd från Vichyregimen och var mycket kritisk till de konstnärer, till exempel hans vänner Vlaminck och Derain, som 1941 accepterade att resa till Tyskland. Annars var han föga vältalig och ansåg att hans enda uttrycksmedel var måleriet. Också hans målningar är lugna och anspråkslösa utan all bombasm eller svulstighet. De kan karakteriseras med några få ord: Vatten, båtar, hamnar och staden Paris. Dessa teman varierade han skickligt i målning efter målning.
Född i Bordeaux var Marquet sedan barnsben omgiven av vatten och båtar, och hamnen med dess liv och rörelse hade han alltid för ögonen. Han såg båtar lägga till och kasta loss. Enligt Krebs tjusades Marquet av hamnens intressanta förbindelse mellan det nära och det avlägsna. Få kunde som han fånga vattnets alla skiftningar och reflexer, något man kan studera i målningar från ett otal hamnar och stränder, i första hand runt Medelhavet. ”La Baie de Naples” från 1909 är en imponerande målning som nu finns på Eremitaget i Sankt Petersburg. Ett annat motiv som Marquet gärna återkom till var staden Paris. Från sin parisiska våning har han gjort ett flertal målningar av Notre Dame, Pont-Neuf och den lugnt framflytande Seine. Det är ett ovanifrånperspektiv i dessa målningar, där människorna ses som små prickar längs kajerna. Som en fotograf växlar Marquet fokus och zoomar in människor och föremål från olika vinklar.
Marquet lämnade som ung Bordeaux för att studera i Paris, där han bland andra hade symbolisten Gustave Moreau som lärare. Tillsammans med sin gode vän Henri Matisse deltog Marquet med fem tavlor i Salongens skandalomsusade höstutställning 1905 då fauvismen slog igenom. De flesta chockerades av dessa tavlor i dekorativ mer än realistisk stil och med en bjärt färgskala med häftiga färgkontraster. Frankrikes dåvarande president Emile Loubet vägrade inviga salongen med dessa utmanande verk. Han kunde inte acceptera detta klotter i skrikiga färger, dessa kvinnor med rött hår och grön näsa. Marquet hade för övrigt redan tidigare gjort en del nakenstudier som i sin rena och lysande kolorit förebådade såväl Matisse som fauvismen. Vänskapen mellan Matisse och Marquet varade livet ut. De reste tillsammans till Collioure, Marseille och Tanger, och deras mångåriga korrespondens har också getts ut i bokform. I en utställning i Bordeaux 2009 Matisse-Marquet: correspondances studerades relationen mellan de båda konstnärsvännerna, bland annat i valet av motiv.
Marquet är långt ifrån enbart fauvist. Han är också i Baudelaires efterföljd en stadens flanör som gärna fångar ett Paris i ett grått kvällsljus. Ibland framträder staden i ett luddigt snödis, och Notre Dames spiror avtecknar sig som tunga kolosser. Sådana tavlor utstrålar en melankoli och ett lätt vemod som leder tankarna till symbolismen. Det finns alltså många sidor hos Marquet – en konstnär väl värd att lära känna.