Den estniske författaren Karl Ristikivi, som flydde till Sverige under andra världskriget, hade i Estland dessförinnan publicerat ett par barnböcker och tre romaner. I Sverige gav han sedan ut ytterligare fjorton romaner, fick kultstatus i Estland, men förblev okänd här, då han skrev på estniska. Om hans mest uppmärksammade roman, Hingede öö (Själanatt), skriver här Enel Melberg.
En ensam man vandrar en nyårsnatt på Stockholms gator och känner sig hotad av en skränande hop av nyårsfirare. Han trycker sig mot husväggarna och slinker in på en tvärgata som visar sig vara en återvändsgränd. När han finner en dörr på glänt stiger han in. För att hamna i ett fullkomligt labyrintiskt hus med långa korridorer, blindfönster, draperier, trappor och balkonger; plötsligt befinner han sig i en en konsertlokal där en ung flicka spelar ett för honom bekant stycke av Mozart, vilket väcker en del minnen, hon blir avlöst av en pianist och en sångare i soldatuniform, som framför jazzsånger, det är mycket folk i salen, men när föreställningen är över blir berättaren igenkänd av flickan som säger att någon Olle väntar på honom.
De kommer in i ett sovrum där det ligger en till synes svag och sjuk ung man med deformerade händer som påminner jaget om ett annat möte, den gången i Stockholms skärgård. Den sjuke nöjer sig med att genom en kikare betrakta ett sjökort och drömma om en egen ö. Ett samtal om bland annat drömmar och påhittade händelser utspinner sig och Olle anklagar berättaren för att ännu inte ha skrivit om honom.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Nästa station är en matsal där han anvisas ett bord dukat för fyra. Bredvid sig har han en sorgklädd dam och mittemot sitter ett par, som han först tar för mor och son, men får veta är gifta med varandra. Kvinnan är vulgär och svulstig och mannen ganska nedlåtande. Den sorgklädda damen är tyst under hela måltiden medan paret pratar desto mer. De blir serverade av en zombieliknande kypare som berättaren kallar Bobby. Men när supén är över tar den sorgklädda med honom till ett sidorum där de kan tala ostört. Ett samtal om sorg och saknad, erotik och övergivenhet utspinner sig utan att man får klart för sig vem eller vad hon sörjer. Besviken på honom säger hon att det märks att han är utlänning, och själv tycker han att hon verkar mer död än levande.
Därefter hamnar han i en religionsfilosofisk diskussion efter ett föredrag som hållits av en berömd men osympatisk pastor Roth, och sedan på en konstutställning med bara ett enda verk, han träffar flera gånger ungdomar på väg till ett bröllop, eget eller någon annans, och ytterligare en sorgklädd dam som visar sig vara pastor Roths mor. Hela tiden stöter han på människor som återkommer i nya roller och som vagt påminner honom om personer han känt.
Så utspelar sig första delen av romanen Hingede öö (fritt översatt till ”Själanatt”) och hela kan associeras till expressionistiska eller surrealistiska filmer, liksom till Hermann Hesses ”Stäppvargen” eller Kafkas ”Processen”, vilka det också refereras till. Boken kom ut i Sverige 1953 som den första estniska surrealistiska romanen, men får väl antas vara totalt okänd för svenskarna.
Författaren Karl Ristikivi (1912–1977) var en av alla de tiotusentals ester som flydde till Sverige under andra världskriget när ryssarna 1944 återvände för en andra och mer långvarig ockupation än den första 1941, som förde med sig skräckvälde och deportationer till Sibirien. Ristikivi var trettiotvå år gammal och hade publicerat ett par barnböcker och tre romaner i Estland, innan han flydde till Sverige över Finland. I Sverige gav han sedan ut ytterligare fjorton romaner. Under den nära femtioåriga ryska ockupationen fick man inte läsa Ristikivi i Estland, men efter den har han fått kultstatus och upphöjts till estnisk klassiker.
Varför är han då totalt okänd i den svenska litterära offentligheten? Svaret är att han publicerade sina böcker på estniska, på de exilförlag som snabbt etablerades, och i viss mån också för att han levde ett tillbakadraget liv och försörjde sig som försäkringstjänsteman. Men bland exilesterna var han uppskattad och beundrad.
Boken är uppdelad i två avsnitt med ett brev i mitten, ett svar till en fiktiv (?) läsare, fru Agnes Rohumaa, som har anklagat författaren för bristande realism och obegriplighet i första delen, och där han försöker förklara sin syn på litteraturen. Berättaren framträder själv flera gånger i romanen; med kommentarer till det berättade som ligger längre tillbaka i tiden, och även med hastiga glimtar av barndom eller tidigare möten, vilka vävs in i den drömartade handlingen; på så sätt kan man säga att boken inte bara är tidig med att införa ett slags modernism i den litteratur som utgavs i Sverige på 50-talet, utan också pekar framåt mot det som idag kan kallas post-modernismen.
Första delen heter Den döde mannens hus och är den mest drömlika, den skulle även kunna jämföras med Strindbergs ”Ett drömspel”. Att författaren lever i Sverige och kan sin Strindberg visar sig också i en sekvens som handlar om en ungdomspjäs av honom som spelas upp av två äldre skådespelare. Han hade döpt den till Röda rummet innan han blev bekant med Strindbergs roman.
I del ett växlar scenerna; de långa korridorerna, de dolda dörrarna och oändliga trapporna som förbinder de olika rummen bjuder på reflexioner kring såväl litteratur och bildkonst som religion, etik och politik. Berättaren möter unga flickor liksom sorgklädda kvinnor eller vällustiga damer, medan männen kan vara soldater eller matroser, jazzsångare eller sömngångaraktiga kypare. Men hela tiden, medan jaget tycker sig känna igen personer eller dessa genast beter sig om gamla bekanta, upplever han sig själv som en objuden gäst. Första delen avslutas också med en förbudsskylt: ”Tillträde endast för förryckta”, med medveten anspelning på Hesse. Dessförinnan har han fått se den döde på en sarkofag i det som verkar vara husets mitt.
Den andra delen är mer ordningsamt strukturerad enligt de sju Dödssynderna, som behandlas i en kafkalik rättegångssal. Men innan han släpps in där får han genomgå en Gränsstation, ett Väntrum (i en beskrivning som inte saknar humor) och ett läkarbesök. Dessa stationer beskrivs även med en god portion ironi, fast vår huvudperson är både ovälkommen och i högsta grad insyltad. Processen mynnar till slut ut i att han själv står som anklagad för den sjunde dödssynden, Lättjan, eller snarare Acedia: andlig slapphet, olust, likgiltighet, och för desertering och ett liv i exil i stället för att ha kämpat för sitt land. Därmed blir även hans existensberättigande ifrågasatt.
De andra som anklagas för de de olika dödssynderna varierar och kan vara av båda könen, men de har aldrig begått någon av de synder man förväntar sig, snarare är det tvärtom; dessa ges nya, oväntade tolkningar, och ibland kan man även skymta jaget bakom maskerna, särskilt om någon berättar om sin barndom som kan ha drag av det man vet om Ristikivi själv.
I romanen vävs allmänfilosofiska och etiska frågor in i ett drömartat mönster, där varpen är exilen; ett ifrågasättande och en oklar tillvaro där man hela tiden avkrävs identitetshandling och dokumentation, där känslan av att vara en inträngling och rädslan för att kastas ut är genomgående, samtidigt som det finns ett drag av existentiellt utanförskap. Den känns med det ytterst aktuell även idag.
Själanatt är inte typisk för Ristikivi, vars andra böcker rör sig i andra genrer – bland dem finns till exempel en roman om det katolska helgonet Katarina av Siena – men den har blivit hans mest uppmärksammade roman och översatts till flera språk.
- Klicka här för att läsa mer av Enel Melberg om estnisk litteratur