Av TOMAS FORSER
Den är liten, naggande god och ökar mest av alla papperstidningar i Norge. Veckotidningen Morgenbladet ligger bra nära idealet för en tidning som tror sina läsare om mycket och låter samtalen pågå så länge de tillförs nya synpunkter. På imponerande vis skapar den rum för meningsutbyten och debatt och har under de senaste fyra, fem åren befriat sig från den akademiskt narcissistiska jargong som tidigare kunde störa läsartilltalet.
I det sista augustinumret hade jag stort utbyte bland mycket annat av en kritisk kommentar till
”22.julikommisjonens” rapport. Den som togs emot av medierna som var den sanningen själv satt på pränt. Man kan nog förvänta sig att de sista orden i detta inte är sagt.
Den samtida internationella debatten om biologi, genetik och social konstruktion pågår i nummer efter nummer i tidningen, som på så sätt ger läsarna tillgång till kvalificerad argumentation för och inte minst emot restlösa förklaringar av människan. Pedagogikens praxis på alla utbildningsnivåer från förskola till universitet ägnas en intressant essä som problematiserar nyliberala föreställningar om den kreativa fria anden, gränslös och ombytlig i ett samhälle där allt fast förflyktigas.
Ändå är det kulturbilagan i Morgenbladet som ger tidningen dess stadga och kontinuitet. Bevakningar på fältet, recensioner av nyutkommet i skilda konstarter och fyllig litteraturkritik av recensenter som Ane Farsethås, Bernhard Ellefsen, Lasse Midttun och den fortfarande unge Audun Lindholm. Lindholm är en kritiker med imponerande överblick, stor analytisk förmåga och en framställningskonst präglad av som det tycks ansträngningslös stilistisk balans. Här skriver han två fina sidor om ”Yrkeshemmeligheten Handke” och sätter fingret på författarens radikala otidsenlighet. Den som haft stor betydelse också för nyare norsk prosa.
Morgenbladet gör det som dagspressen inte förmår – och inte heller skall göra. Den är ett universitet med många fakulteter och artiklarna räcker hela veckan. Dess upplaga kommer fortsätta att öka.
