Punk

Av MARGARETA FLYGT

Mitt försök att vara punkare i början av åttiotalet, ter sig som rätt tafatt nu i efterhand.

Jag färgade visserligen håret lila, men min klädstorlek och mina runda kinder passade inte i dåtidens hålögda ideal med spindelben i tajta svarta byxor. Jag måste mer ha liknat en färgsprakande kulturtant med Kerstin Dellert-färgat hår än något annat.

Men jag läste fanzines, demonstrerade och gick på punkkonserter. Liksom så många andra medelklassbarn ville jag protestera mot mainstreamkulturen, som då var betydligt mer normgivande än idag. Men jag blev aldrig någon ”riktig” punkare. Koderna var viktigare än innehållet, även då. Det är något fel, när subkulturer som pläderar för mer tolerans utesluter mer än massan.

Fast en del har aldrig lämnat mig – men det syns inte längre utanpå. Hos andra är det tvärtom. Som när Jean-Paul Gaultier goes punk på årets vårvisning, dagen till ära i tuppkamsperuk och i ett regn av säkerhetsnålar. Det är trettio år sen – och visningen är bara en logisk fortsättning.

För punkens verkliga själ måste redan ha dött den sekund då Malcolm McLaren och Vivien Westwood gjorde den till sitt varumärke och kommersialiserade den. De som omfamnade den mest var just missförstådda, frustrerade medelklassungar, som hade råd och tid att ägna sig åt en frizon i vuxenblivandet. Det är för dessa Gaultier nu har gjort en revival.

Det är alltid lite sorgligt när bara formen lever vidare.

Kommentera: