Prat och essäistik

I fredags såg jag David Eberhard – den rikskände överläkaren i psykiatri, alltså – i morgon-TV. Han deltog i ett samtal om självhjälpslitteratur,  han var lugn, sansad, lyssnande, på alla sätt behaglig – och det var inte utan att jag greps av dåligt samvete.

Varför? –  Därför att jag nån timme innan skickat iväg en recension av hans nya bok och den inledde jag såhär: –  ”Tur är det att David Eberhard försäkrar att han – till skillnad från majoriteten av sina landsmän –  för egen del inte är lättkränkt för nu måste det sägas: att läsa hans Ingen tar skit i de lättkränktas land är som att vara på party och bli inträngd i ett hörn av någon inte helt nykter person som utdraget, monologiskt och med otaliga upprepningar och omtagningar vill delge en alla sina åsikter på en gång.”

David Eberhard Foto: Thron Ullberg

David Eberhard Foto: Thron Ullberg

Denna fredagsmorgon uppstod plötsligt ett slags kognitiv dissonans som jag nu gått och funderat på ett par dagar. Jag började igen bläddra i boken och den tedde sig lika usel som förut: tonmässigt,  argumentationsmässigt, stilistiskt. Förargligt är också att så litet av stoffet är nytt: tanken att vi idag lever för vadderat går igen från Eberhards egen bästsäljare I trygghetsnarkomanernas land och tanken att vi är benägna att se oss som offer har redan utvecklats – och utvecklats bättre – av Maciej Zaremba och Ann Heberlein.

Men varför blev jag då så arg? Jag kan tänka mig att det är en fråga Eberhard och hans närmaste kommer att ställa sig och jag kan också tänka mig att de kommer till att det är av något slags personliga skäl. Och det är det på sätt och vis: arg blev jag inte för att skulle hysa agg mot Eberhard utan för att jag är livrädd att nån ska tro att hans bok är essäistik.

I Sverige har man nämligen oftast diffusa föreställningar om vad essäistik är. I Finland är det självklart att essäistik är en skönlitterär genre, och därmed en genre som bygger på ett medvetet arbete inte bara med innehållet utan också med formen, språket. När jag däremot får mina rikssvenska kontrakt står det att det handlar om sakprosa. En bok som den självbiografiska essän När vi spelade Afrikas stjärna har i svenska bokhandlar placerats i avdelningen för psykologi. Eller till och med medicin. Gud vet om den inte nånstans också klassificerats som självhjälpslitteratur.

Trygg eller otrygg?

Trygg eller otrygg?

Hur ska då Eberhards bok förstås? Eberhard skrev för några år sen en lysande klarsynt artikel om det svenska folkets trygghetsnarkomani. På basen av den artikeln blev han sedan en uppmärksammad debattör och föreläsare och artikeln töjdes ut till en bok som också den är läsvärd men inte lika bra som artikeln: det är nu en gång för alla så att idéer som gör sig i ett format om fem- eller tiotusen tecken oftast ser betänkligt tunna ut  i bokformat. Men boken sålde och genererade nya debatter och nya föredrag.

Jag betvivlar ingalunda att Eberhard är en strålande föreläsare – efter att ha sett honom i morgon-TV betvivlar jag det ännu mindre än förut – men: det som hänt är förmodligen att han under föredragen bokstavligen på stående fot associerat vidare lite hit och dit, till allt från monarki över hedersmord till genusteori – och att han fått göra det oemotsagd – oemotsagd åtminstone under de fyrtiofem minuter som ett normalt föredrag varar.

Och så har han fått för sig att föreläsningarna räcker till en ny bok och den har han då skrivit så tangenterna glött. Förmodligen under en sån tidspress att han knappt hunnit läsa igenom det han skrivit. Men nån förlagsredaktör på Prisma borde ha gjort det och om så är fallet borde vederbörande ha sagt ifrån. De flesta som nånsin hållit en föreläsning och i efterhand fått beskedet att den ska publiceras har erfarit  att både argumentation och formuleringar behöver slipas, att det skrivna ordet förutsätter en helt annan stringens än det talade.

Man skulle tro att det låg i ett förlags intresse att slå vakt om skillnaden mellan text och prat.

1 kommentar

  1. StefanS says:

    Hej Merete,

    Jag är spänd på hur lättkränkt David Eberhard är. Reaktionen kommer nog i sinom tid. Du har kanske inte tänkt på att man i Sverige är litet känsligare än i Finland. Jfr kommentarerna till din Afrikas stjärna-bok. Det är dock bra att det finns folk som kallar en spade en spade.

    Trevlig sommar!

Kommentera: