Av MERETE MAZZARELLA
Klockan halv sju går solen upp över Havanna. Stadens alla ljus lyser fortfarande medan himlen långsamt färgas rosa över hustaken – kolonialtidens hus, republikens (och maffiatidens) hus och socialismens betongklossar. Men framförallt över havet och det var på havet jag befann mig, närmare bestämt på Fred Olsen Lines kryssningsfarlyg Braemar. Vi startade i Barbados den 26 november, vi besökte Dominica, vi fortsatte till Yucatan och Jamaica och St Lucia och var sedan tillbaka i Barbados för en dryg vecka sen.
Att vara på kryssning är, för att citera mina brittiska medpassagerare (de flesta av mina medpassagerare var brittiska) REALLY TO BE ON HOLIDAY. Att vara ON HOLIDAY är, begrep jag efterhand, något annat än att i all enkelhet vara på semester för de flesta av mina medpassagerare var pensionerade.
Att vara ON HOLIDAY är framförallt att vara borta från vardagen, att ta för sig, att unna sig, att njuta, vara glad. Den som är på kryssning förväntas vara glad varje sekund, dag efter dag, precis som det i Karibien är vackert väder dag efter dag.
Medan man på morgnarna sitter på däck i solen och äter frukost dyker sevärdheterna upp vid horisonten och det ska inte vara ansträngande att ta för sig av dem. Man lastas in i bussar, man körs runt, den som inte vill behöver inte stiga ut ur bussen. Utom för att gå på toaletten förstås för toalettbesöken är noga inräknade i utfärdsprogrammet. Liksom också besöken i suvenirbutikerna.
Det är fullt möjligt att gå i land utan att så noga veta var man befinner sig. Vid en middag talade jag med en dam som berättade att hon varit på en Östersjökryssning men när jag frågade henne om hon varit i Helsingfors så blev hon osäker. Efter en stund lyste hon upp och sa:
”Jag har en kylskåpsmagnet med en älg på. Jag tror att jag köpte den i Helsingfors.”
Sen fortsatte hon: ”Det är visst väldigt kallt i Finland på vintrarna?”
”Nja,” svarade jag, ”Det brukade vara kallt i Finland på vintrarna. När jag var barn var det kallt. Men sen vi gick med i EU har vi fått samma blåsiga, regniga väder som ni.”
”How very interesting!” sa hon och vände sig till sin man, ”Did you hear that, Bill?”
Det var uppenbart att hon på fullaste allvar trodde att det var EU som påverkat klimatet.
Man kan också gå i land utan att ha en enda slant på fickan. På kryssningsutfärder tas man om hand från båten tillbaka till båten. Överhuvudtaget tas man om hand. Somt är behagligt: att ens bagage transporteras från flyget direkt till ens hytt och sen från hytten tillbaka till flyget. Somt är mer irriterande, som att man uppmanas att tvätta händerna före maten och efter toalettbesök. Stannar man upp ett ögonblick i något offentligt utrymme är det genast någon som är framme och frågar om man gått vilse.
Men vad utfärderna beträffar är det mycket få som vill vara på utfärd så länge att de missar en måltid: jo, möjligtvis förmiddags- eller eftermiddagskaffet (som serveras med kakor till) men absolut inte lunchen eller middagen.
Taxichaufförerna som väntar i varje hamn och förhoppningsfullt erbjuder sina och sina oftast skrangliga bilars tjänster tjänster är fullt införstådda med detta, de säger ”I take you sightseeing so you’ll be back for lunch.” Möjligheten att äta sig genom en fem rätters meny två gånger om dan är en alldeles avgörande del av att vara ON HOLIDAY.
Åtskilliga vill överhuvudtaget inte gå i land för programmet ombord är rikligt. Man kan lära sig spela bridge eller golf eller dansa salsa eller måla julkort, man kan spela bingo eller delta i frågesporter, man kan gå på föredrag om ledgångsreumatism eller hur man ska kunna äta så mycket man vill utan att gå upp i vikt. Och om kvällarna är det naturligtvis show-time.
Men det samhälle som en kryssning utgör är framförallt kolonialt. Passagerarna – på Braemar ett knappt tusental – är västerlänningar, den överväldigande majoriteten av besättningen på runt femhundra kommer från tredje världen. Vår hyttstäderska som bäddade två gånger om dan var från Thailand. Hon berättade en kväll att hon hade en dröm, ”en stor, stor dröm”. Jag frågade vad hennes dröm var och hon svarade:
”Jag skulle vilja ha ett kaffestånd på en marknad i Bangkok. Jag skulle vilja sälja kaffe och goda kakor, såna som jag har sett här -”
Hårfrisörskan Marina var från Serbien och tjugosex år gammal. Hon hade jobbat sen augusti och hade ett ettårigt kontrakt men ångrade sig nästan genast för hon hade en tvåårig son därhemma.
”Jag vill ju skaffa ett bättre liv åt min familj, min man jobbar på en glassfabrik men han har bara jobb på sonrarna. Jag trodde att jag skulle klara det här men nu längtar jag så förtvivlat. Jag ringer hem och pratar med Dimitri och han sjunger för mig och då bara gråter jag. Helst skulle jag ju åka hem i morgon men det är omöjligt för jag har inte pengar till biljetten. Jag vet inte ens hur jag ska komma hem när mitt kontrakt går ut i sommar, jag trodde att jag åtminstone då skulle få resan betald men det stämmer inte, agenten i Belgrad lurade mig.”
Det finns otaliga historier som de här men man får dem inte för också besättningen är mestadels inställd på att man ska vara ON HOLIDAY, att man ska stöka till sin hytt så mycket att det lönar sig att städa två gånger om dan, att man ska laga sig fin i håret för att gå på kaptenens cocktailparties eller för att klä sig i lång klänning för nån av de fyra festmiddagarna och framförallt för att äta sina fem rätter två gånger om dan.
”Have you had a fabulous day?” frågar kyparen när han halv sju varje kväll drar ut stolen åt en.
”Yes thanks,” svarar man.
Och som sig bör frågar man:
”And how about you?”
”Fabulous, fabulous.” svarar han och ler.
Det har ingen betydelse att han sprungit benen av sig sen klockan sju på morgonen. Om han inte svarade som han gör skulle jag ju inte känna att jag är ON HOLIDAY!
▸ Cary Grant och Deborah Kerr på kryssning i An Affair to Remember: