Licenziare i padreterni
Gian Antonio Stella och Sergio Risso

bild

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ÅKE MALM
Nu har de gjort det igen, författarparet Gian Antonio Stella och Sergio Risso. En ny bokhandelssuccé och tusentals italienska politiker surar och mumlar om en attack mot demokratin. Den senaste studien i italienskt maktmissbruk heter Licenziare i padreterni. L’Italia tradita dalla Casta. (Editore Rizzoli, 183 sidor). Titeln kan rått översättas med: ”Kasta ut de uppblåsta skojarna. Italien förrått av pampväldet”. Av det här skulle man kunna tro att Stella och Rizzo varit ute för att skriva en politisk pamflett. Men i själva verket är det här ett seriöst journalistiskt arbete framjobbat i rasande tempo på två månader av de båda stjärnreportrarna på Corriere della Sera.

Av de båda är Gian Antonio Stella den drivne stilisten som med elegant venetiansk ironi rycker undan kejsarens kläder. Sergio Rizzo sitter på redaktionen i Rom, är i grunden ekonomijournalist och kan läsa – och genomskåda – vilka bokföringstekniska knep som helst.

Det var paret Stella-Rizzo som myntade begreppet La Casta – där politikerskrået i Italien jämfördes med det indiska kastsystemet. Kasten som en privilegieskapande, närmast maffialiknande organisation, där fördelar för politikerna, deras hantlangare, medlöpare och faccendieri och börsbärare (i portaborse) i ständigt högre grad utmanar demokratin.

La Casta kom första gången 2007 och trycktes raskt i ett tiotal upplagor med miljonupplagor som följd. Alla läste La Casta och alla blev lika förbannade över hur de dragits vid näsan av politiker som med retoriska glidtacklingar gled ifrån de verkliga frågeställningarna.

Inledningen i La Casta är legendarisk. Där ställs den helt avgörande frågan: ”Vad har Palagiano att göra med begreppet ”Comunità montana” (”bergskommun”)?

En ”bergskommun” är, säger lagen, en samling små kommuner i de alpina och föralpina områdena som bildats i avsikt att stödja och hjälpa kommuner i avfolkningsområden.

bild

Gian Antonio Stella

I Palagianos fall kan man dock fråga sig vad denna kommunitet på 16000 själar har att göra i en Comunità montana. För Palagiano ligger på den platta slätten i Puglia, inte långt från huvudorten Taranto. Höjd över havet: 39 meter.

Anledningen är, förklarar Stella-Rizzo, att regionen Puglia uttolkat en dom i författningsdomstolen så att begreppet Comunità montana kan utsträckas även till låglandskommuner om de är ”contermini”, ett ålderdomligt ord, förklarar ordboken, som betyder ”gränsar till”.

I det här fallet har man dock tänjt på betydelsen och fått den att bli ungefär ”likvärdiga kommuner”.

– Och från en likvärdig till en annan likvärdig kan man få alla kommuner mellan Adamello coh Polesine att bli bergskommuner, förklarar författarna sarkastiskt.

Som alla förstår vid det här laget är La Casta en studie i alla politikens tricks och krumelurer som görs i avsikt att gynna några, eller i varje fall någon.

Som när de citerar ett brev senatorn Pierluigi Mantini skickat till alla kollegor; eftersom Europeiska parlamentariska mästerskapen i tennis närmar sig, skriver senatorn, är det hög tid att sätta igång träningen. För ändamålet har ett antal tennistränare hyrts in som står till senatorernas förfogande gratis i deras fritidsklubb, il Circolo Montecitorio (som naturligtvis till största delen finansieras med allmänna medel).

Vad har detta att göra med de legitima parlamentariska förmånerna?, frågar sig författarna.

Nåväl, den senaste boken utvecklar hela den här tekniken. För säkerhets skull är den tillägnad
”dem som förväxlar privilegier med demokrati”.

Helt i sin ordning slår Stella och Rizzo fast att efter de senaste årens avslöjanden och ramaskrin på insändarspalterna, hade parlamentet i budgeten för 2011 genomfört en oerhörd besparing: 0,71 procent jämfört med året innan! Men medan Italiens BNP ökat med 40,1 proc från 1983 hade deputeradekammarens kostnader stigit med 367 procent!

1983 betalade deputeradekammaren 868.000 euro (indexberäknat) för lokalhyror utanför palatset. Idag betalar man över 35 miljoner euro – 41 gånger så mycket.

Nu skall ingen tro att det här är en partsinlaga i någon särskild politisk riktning. I boken får alla partier sitt och det visar sig att trots ständiga löften i alla valkampanjer att skära i politikens kostnader, kommer man aldrig längre än till löften, som står där medan kostnaderna skenar som de alltid har gjort.

Sergio Rizzo

En besparingstanke sedan länge är att avskaffa provinserna. De står administrativt mellan de dryga 8000 kommunerna och de 20 regionerna. Regionerna fanns med som en dröm i 1947 års författning men realiserades först en bra bit in på 60-talet. Ett villkor för detta var att provinserna skulle avskaffas – i synnerhet, var tanken, för att hålla kostnaderna nere. Men inga provinser har försvunnit. Tvärtom. Många har kommit till, alla med sin byråkrati, sina borgarråd och inte minst med sina tjänstebilar.

Anledningen är förstås att provinserna ger garanterade prebenden till politiker på alla nivåer. – Och det är vi som betalar, upprepar sarkastiskt som ett mantra en av mina vänner.

Medan merparten av de italienska medborgarna måste acceptera högre pensionsåldrar och sämre villkor, har parlamentarikerna inga sådana problem. I deras fall gäller principen ”diritti acquisiti”, egentligen ”medfödda rättigheter”, skriver ordboken men det leder oss fel. Här handlar det om en rättighet som en gång givits en ”onorevole” och därför aldrig mera kan tas ifrån honom.

Exempel: den tidigare partiledaren för de gröna, Alfonso Pecoraro Scanio, lämnade parlamentet vid 49 års ålder, 2008. Han fick då, enligt författarna, en pension på 5.802 euro i månaden under hela sitt återstående liv. För det skall en avgift betalas, men räknat på genomsnittliga livslängden får parlamentarikern tillbaka fem gånger mer än han betalat in.

Sedan finns det dessa hårresande orättvisor som får genomsnittsitalienaren att bli rasande. Som när senaten betalar 34.000 euro för att skicka de 9 kockarna i senatens matsal på en specialkurs i gastronomiparadiset Gambero Rosso. Senatens restaurang, där man serveras läckerhetena av kypare med vita handskar och äter på specialdesignat porslin, är till största delen finansierad av skattebetalarna. Vilket gör att en ”Lamelle di spigola con radicchio e mandorle”, alltså tunna skivor av havsaborre på en bädd av radicchiosallad och mandlar, kan ätas för det facila priset av 3,34 euro.

Åke Malm

__________________

Andra böcker av Gian Antonio Stella:

Avanti popolo (2006) – en serie aspra porträtt av politiker.

La deriva. Perché l’Italia rischia il naufragio (2008)

Vandali. L’assalto alle bellezze d’Italia 2011)

Av Sergio Rizzo:

La Cricca. Perché la repubblica italiana è fondata sul conflitto d’interessi. (2010)

– Se ett inslag med författarna från programserien Parla con me från februari 2011:

Kommentera: