Levande sorg?

Birkenau

Av MARGARETA FLYGT

Att kunna gå till en grav är viktigt för många. Vad sörjer vi och vem får vi sörja? Vi respekterar sorgen – men det är inte okomplicerat.

Storamiralen Karl Dönitz (1891-1980) är jordfäst i Aumühle nära Hamburg. Hans grav har blivit en vallfartsort för både gamla och unga nazister.

Han ligger där, inte långt från Otto von Bismarck som enade det tyska riket, österrikaren Georg von Schönerer vars antisemitism inspirerade Hitler, motståndsmannen Rüdiger Schleicher och 30 sovjetiska krigsfångar. Några kvadratkilometer tysk historia.

Samma helg då hela Tyskland chockerades av nyheten om den högerextremistiska Zwickau-cellen, av vissa kallad den nya ”den bruna arméfraktionen”, hyllade nynazister sin hjältes grav. 30 personer kom och lade snabbt ner en krans. Liksom varje år.

Dönitz, hög militär och övertygad anhängare till Hitler, dog för trettio år sedan. Till hans begravning kom fyra tusen sörjande – de flesta var nazistiska krigsveteraner och högerradikala, många tillhörde i Tyskland förbjudna sammanslutningar som Wiking-Jugend.

Sedan dess samlas nazistiska grupper som ”Gemeinschaft deutscher Frauen”, riddarkorsbärare, SS-veteraner och unga högerradikala vid hans grav, lägger kransar och hissar flaggor. Polisen har låtit dem hållas, endast demonstrationer får inte tillstånd längre. Kransarna har fått ligga kvar – även de som förbjudna grupper lagt ner. I en artikel i Berliner Zeitung ställs frågan varför. Kyrkogårdsförvaltningen svarar att: ”Inför döden är ju alla lika”.

Jo, vi ska alla dö, men vi efterlevande kan inte hylla dem som varit delaktiga i massmord. På de trettio sovjetiska krigsfångarnas grav ligger varken blommor eller kransar. Vi är inte lika.


Jag sörjer över att inte förvånas åt det faktum att nazister än idag kan mörda utan att upptäckas.

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    Ett sammanträffande: på den månatliga one dollar book fair i Glen Eden, en av de västra stadsdelarna i Auckland, där gallrade biblioteksböcker säljs, bläddrade jag i går i just amiral Dönitz memoarer. Men jag avstod,. Livet är kort, det finns mera värdefull läsning.

Kommentera: