Läsa böcker

Från tunnelbanestationen "Dostoevskaya" i Moskva

Av MARGARETA FLYGT

Jag minns en kille som på gymnasiet bokstavligen kräktes över Dostojevskijs ”Brott och straff”. Om det var på grund av den grasserande maginfluensan eller i förtvivlan över att behöva läsa denna tegelsten, minns jag inte. Bara att det tog lång tid innan jag själv vågade närma mig boken.

Varför läser vi böcker? Det är kanske inte en så spännande fråga, som varför någon inte läser böcker. Vad är det man inte vill se? Varför är det tråkigt? Vad är det som är jobbigt med att läsa ord på papper? Vad är det den icke-läsande inte vill uppleva när han eller hon läser om en annan värld än sin egen?

Unga kriminella är sällan storläsare. Det har ett projekt i Dresden tagit fasta på. Tidigare kunde ett straff bestå av 20 timmars samhällstjänst – ofta med ett föga bra resultat med tanke på hur den kriminella karriären fortsatte. Nu har straffet ändrats – till just läsning. Inte ”Brott och straff”, utan ungdomslitteratur som ska få de dömda att reflektera över sitt handlande.

Projektet ”Läsa – inte sopa” kombineras med måleri och bygger på den egentligen självklara insikten, att man om man hjälper unga att uttrycka sig, att kommunicera, förhindrar fler brott än om man lämnar dem åt sig själva.

För många upplevs läsningen som ett verkligt straff – ett tungt straff att ta sig igenom. Men vinsterna har visat sig vara stora, inte minst hjälper läsningen till att träna upp en empatisk förmåga.

Och killen som kräktes över klassikern – han läste den självmant senare – blev en alldeles strålande lärare, utan vare sig brott eller straff.

Kommentera: