Diplomatmemoarer kan vara lika träiga som politikerminnen. Författaren minns sina epokgörande insatser med välbehag och har sällan annat än gott att säga om alla de intressanta människor som han eller hon har träffat.
Boken illustreras med fotografier (”Författaren tillsammans med president Reagan framför Vita huset”, ”Utflykt i bushen med Mugabe; till vänster författarens hustru”) och kryddas med anekdoter av typen: ”Då sade jag till Kwasniewski…”
Máximo Cajal (Spaniens ambassadör i Stockholm 1981-83) har visserligen en del foton i sina memoarer. Men redan titeln, ”Sueños y pesadillas” (Drömmar och mardrömmar, Tusquets 2010) avslöjar att den innehåller annat än sweet nothings.
Före posten i Stockholm var Cajal bl.a. ambassadör i Guatemala. General Lucas García var jourhavande diktator, och en dag infann sig en oanmäld delegation fattigbönder på spanska ambassaden för att protestera mot övergreppen och be om Spaniens politiska stöd. Medan de befann sig där, omringades ambassaden av regeringstrupper som mot ambassadörens protester hotade att storma huset och arrestera bönderna. Det slutade med att ambassaden brann upp och alla som befann sig där brann inne — utom Cajal och bondeledaren, som fördes till sjukhus. Den senare blev bortrövad och mördad samma kväll.
På denna skandal följde en annan: de högerkrafter som styr Guatemala sedan urminnes tider lade skulden för det inträffade på det enda överlevande offret, Cajal, som påstods vara kommunist! De fick entusiastiskt stöd av den spanska högerpressen som våndades därför att dess eget land var på väg att få både demokrati och socialdemokratisk regering.
Efter Stockholm blev Cajal först polchef och sedan statssekreterare. Han förhandlade med USA om de amerikanska militärbaserna och med NATO om Spaniens inträde i den gemensamma försvarsorganisationen. Även här var högerpressen aktiv, stödde Washington och bedrev en ny personkampanj mot den spanska regeringens förhandlare. Om detta och om sin tid som NATO-ambassadör i Bryssel har han mycket spännande att berätta som går utöver genrens normalstandard.
Cajals tid som ambassadör i Paris blev kort: han hinner precis skicka in sin avskedsansökan för att slippa få sparken av den nytillträdda regeringen Aznar. Efter en tid som generalkonsul i Portugal slutar han som konsul i Montpellier…
Här finns material för många spännande förvecklingar, både interna och externa, och Máximo Cajal berättar med både lidelse och noggrannhet. Han återkommer också till en förgriplig tes som han sedan länge har drivit både internt och offentligt: Spanien borde återlämna Ceuta och Melilla till Marocko och Olivenza till Portugal, bland annat för att stärka sitt eget rättvisa krav på att återfå Gibraltar. Dessutom meddelar han tänkvärda synpunkter på diplomatins förändrade roll i globaliseringens och den europeiska integrationens tid. Det är inte bara svenska regeringar som har svårt att utnyttja sina diplomaters kompetens på ett rationellt sätt.
Det här är förstås en ”smal” bok för ambitiösa diplomater, politiker och journalister. Många personreferenser intresserar rimligen bara dem som har inblick i spanska förhållanden. Men det vore roligt om den blev läst och förstådd av åtminstone någon vid Gustav Adolfs torg eller Rosenbad. På tidningsredaktionerna har de nog inte tid.