Av JAN NORMING
Nationaldag.
Själva ordet är en liten bastion, ett försvar för något, osäkert vad. Med sjätte junis upphöjelse till helgdag blev vi av med den gåtfulla och sköna pingsten som degraderades till ett menigt veckoslut.
Motsvarande uppgradering av sjätte juni är förmodligen uttryck för just osäkerheten, tvivlet på den nationella identiteten, okunskapen om historien.
Vem vet varför vi firar sjätte juni? Här krävdes ett slags moralisk upprustning, en revision av självbilden. En röd dag skulle göra susen. Men ordet är svart, ett taggigt murkrön mot den ljusa skymningen.
Själv kan jag rabbla den svenska regentlängden i sömnen, både före och efter Gustav Vasa. Jag vet varför vi firar sjätte juni. Jag minns svenska flaggans dag. Och jag vet att sammanslutningen Svenska flaggans dag instiftades 1915 och från 1916 anordnade firandet av denna högtid i sant patriotisk och nationalromantisk anda.
Och ändå, var det inte något underbart vardagligt med den där dagen? Ingen sa nationaldag. Ingen tog ledigt. Folk arbetade som vanligt och frågade sig varför det flaggades. Ja visst ja, sjätte juni.
Pappor på väg hem från jobbet, en dag nästan som andra, svenska flaggans dag, välsignad vardag med små bokstäver och vargungar och blåvingar som klängde på hindret till vattengraven innan de i samlad tropp med två fingrar i pannan marscherade ut på innerplan där en åldrad monark väntade i vita skor och hornbågade glasögon. Regementets musikkår spelade.
Den gamle amatörarkeologen stod i mittcirkelns fanborg och delade ut flaggor till husmorsgillen och fornminnesföreningar och det blev kväll och skymningen var ljus och långsam och det hade varit en nästan alldeles vanlig dag, kanske inte i den bästa av världar men ganska bra ändå. Nationell samling stod inte längre högst på dagordningen.
Det var femtiotal och folkhemsbygge, med poeten Petter Bergmans ord ”ett fumligt försök, en essay i det goda samhället”. Flaggan rörde sig lojt i brisen. Det var en dag i början av juni. Vi firade inget särskilt, bara tisdagarna och onsdagarna.
Jan Norming