Den 6 september 2012 skriver journalisten David Le Bailly ett långt brev till Anne Pingeot för att förklara att han tänker skriva en bok om henne. Han vill skriva om en epok, då pressen respekterade kända personers privatliv. För hans egen generation är hon den kvinna som under mer än 30 år hade en hemlig förbindelse med François Mitterrand, en av Frankrikes mest välkända politiker. Deras dotter Mazarine levde okänd för världen till dess Paris-Match avslöjade hennes existens. Hon hade då hunnit bli arton år. Men hans brev förblev obesvarat.
Nära vänner till Mitterrand avböjde kategoriskt att bli intervjuade. Den förste han får kontakt med är journalisten Jean Lacouture, som skrivit den mest utförliga biografin om Mitterrand. Vid sitt första, slumpartade möte med Mitterrand och Pingeot hade Lacouture fått intrycket att hon inte liknade de kvinnor som Mitterrand brukade vara omgiven av. Sedan visade det sig att Pingeot och Lacouture hade samma abonnemang på Operan. De kom att träffas en gång i månaden i ett antal år. Hon kom ensam på cykel och hade med sig en korg med läckra smörgåsar som de njöt av i mellanakten. Hans allmänna omdöme var att hon alltid var mycket diskret.
För att kartlägga Annes bakgrund reste Le Bailly till Clermont-Ferrand, där personer villigt svarade på hans frågor. Anne föddes i maj 1943 som dotter till Pierre och Thérèse Pingeot. Fadern drev en firma som var underleverantör till ortens dominerande företag, Michelin. Modern som var varmt troende, ägnade sig helt åt familjens fem barn. Det hela var en mycket borgerlig miljö. Familjen tillbringade somrarna i Hossegor, där även Mitterrand med sin fru Danielle och deras två söner hade ett hus. Det var genom sin far, vilken var jämnårig med Mitterrand, som Anne träffade Mitterrand.
Anne ville teckna, bli konstnär och hon var fast besluten att efter studenten flytta till Paris, vilket hon också gjorde hösten 1960. Hon gick en preparandkurs på l’Académie Charpentier för att följande år söka till l’Ecole des métiers d’art, en skola som lärde ut olika tekniker till blivande konstnärer.
I Paris var det möjligen Anne som tog kontakt med Mitterrand, vilket visade att hon inte hade glömt honom. François var medlem av Senaten, något han betraktade som ett mellanspel i karriären. Han hade gott om tid, Anne var vetgirig. Han fick henne att upptäcka de konstnärer han beundrade, han berättade om historiska personer. Hon kände sig otvungen i hans sällskap och blev snart klar över att François var mannen i hennes liv. Mitterrand var också djupt förälskad. Anne var intelligent, kultiverad, självständig, allt som han sökte hos en kvinna. Men hans kärlek var villkorad. Även om han och hans hustru levde skilda liv, var en skilsmässa otänkbar för karriärens skull. Anne accepterade. Mitterrand hade inga skrupler mot att binda den unga Anne till sig, trots att hon måste hemlighålla sitt privatliv för väninnor och studiekamrater, något som gjorde att hon betraktades som en särling. Därav bokens titel, hon blev Mitterrands fånge.
1971, efter tio års studier hade Anne nått sitt mål. Hon blev antagen till konservatorsutbildningen vid Louvrens skulpturavdelning. Samma år lyckades Mitterrand att bli vald till socialisternas partisekreterare och därmed officiell oppositionsledare. Ju mer känd Mitterrand blev, desto mer tillbakadragen blev Anne. Hon accepterade att de aldrig kunde gifta sig men hon ville inte avstå från att få barn. Att Mitterrand accepterade det kunde möjligen, menar Le Bailly, bero på hans önskan att någon skulle vara kvar vid Annes sida, när han inte längre fanns. Mazarine, född 1974, blev ett kärleksbarn. Enligt hennes självbiografiska böcker var hon dock rätt förvirrad under sin tidiga ungdom. Vilka visste och vilka visste inte vem som var hennes pappa?
Den 10 maj 1981, ”den värsta dagen i mitt liv” enligt Anne, blev Mitterrand vald till Frankrikes president och hennes och hennes dotters tillvaro förvandlades till en statshemlighet. Deras säkerhet måste tryggas. Samtidigt ville Mitterrand se Mazarine växa upp. Vid Quai Branly ligger ett annex till Elyséepalatset, bevakat av civila vakter. Där flyttade familjen in 1983. Mazarine hade livvakter som körde henne till skolan varje dag och hem varje eftermiddag.
Anne gick helt upp i sitt arbete att som intendent bygga upp det blivande Musée d’Orsay. Där tog hon revansch för sitt begränsade privatliv och spelade ut både sin charm och sitt temperament. Museet invigdes den 1 december 1986, det enda tillfälle då hon och Mitterrand figurerar på samma bild. Deras förbindelse var ingen hemlighet i museikretsar. Det är Pingeots gedigna kunskaper om det sena 1800-talets bildhuggarkonst som präglar museets magnifika entréhall men förverkligandet hade inte varit möjligt utan den budgetförstärkning museet tagit del av. Utifrån sin position kunde Mitterrand samtidigt visa sitt intresse för konst och göra avbön inför Anne för de försakelser hon fått göra.
Även Louvren blev ett gemensamt projekt. Finansdepartementet som residerade i museets norra flygel flyttades till Bercy, vilket gav mer plats åt konsten. När pyramiden, den nya entrén till Louvren invigdes, var det en öppen fråga vem som valt arkitekten Pei. Det valet hade inte föregåtts av något anbudsförfarande. 1981 hade Anne medverkat till en utställning av Rodin vid National Gallery of Art i Washington. På plats hade hon sett och blivit imponerad av museets nya flygel utformad av arkitekten Pei. På en officiell resa till Washington samma år hade Mitterrand delat hennes upplevelse.
Det som bevarat deras relation under alla dessa år, då de yrkesmässigt levde i helt skilda världar, var deras kärlek till dottern och till konsten. Tillsammans bidrog Anne och François till att försköna Paris. Le Bailly jämför Anne med tidigare seklers drottningar och kungliga mätresser, vilka avsatt spår i det nationella kulturarvet.
Först den 11 januari 1996 när Mitterrand begravdes förenades hans två familjer på kyrkogården i Jarnac. Anne Pingeot var inte längre okänd för det franska folket men det ändrade ingenting i hennes livshållning. Le Bailly hade själv blivit vittne till hur hon av eget val var ointresserad av journalister och föredrog att vara diskret och tillbakadragen. En kvinna med en sann integritet.