Att äga ting och ägas av dem…

Rembrandt - Den förlorade sonens återkomst

Rembrandt - Den förlorade sonens återkomst

Av IVO HOLMQVIST

Lars Hertzbergs reflektion häromdagen, att vi äger ting men att de också äger oss, får mig att tänka på ett par efterföljansvärda diktcitat.

Uppvuxen i småländsk sparsamhet, knapphetens kalla stjärna lyste både över järnvägarens familj invid Växjö rangerbangård och över far- och morföräldrarnas småhemman på kargt steniga åkerlappar, visste Pär Lagerkvist att

”Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig
inom kort skall allting tagas från mig…”

Det är en tanke som man borde leva efter, att man inte ska fastna i ägande (men att man också ska förvalta det pund väl som man blivit anförtrodd).

Att flytta med regelbundna mellanrum är inte särskilt ekonomiskt, men det gör att man effektivt avhänder sig sitt onödiga överflöd.

Den andra ytterligheten är att aldrig röra på sig, att stanna kvar där man vuxit upp, kringvärvd av ärvda ägodelar, där allt är sig likt sedan generationer tillbaka. Ett par sådana statiska interiörer har jag upplevt, fascinerad och samtidigt aningen beklämd. Det ena var grannhuset till min morfars i ett nordskånskt stationssamhälle. När jag som liten grabb kom in till det åldriga par som levde bland idel gamla ting och gamla minnen gav de mig en krona – den var förstås från Oscar IIs tid. Och i en ung konsthistorikers stora lägenhet i Lund hade intet ändrats på hundra år…

Man kan vidare fundera över de marxistiska termerna ”förtingligande” och ”varufetischism”, slagord som mina röda (eller i alla fall ljusrosa) studenter på Odense universitet på sjuttiotalet slängde kring sig, tanken att relationer människor emellan kan ses som ett utbyte av ting, och att döda föremål kan laddas med magi – bland dem det enorma utbudet av varor i ett senkapitalistiskt samhälle.

När Astrid Lindgren för sextio år sedan reste runt i USA för Damernas Världs räkning – hennes intryck blev sedan till en serie artiklar om Kati i Amerika som i sin tur kom som bok 1950 – så förundrades hon över det amerikanska konsumtionssamhället som redan då var väl utvecklat. Hon erkände lite motvilligt att hon faktiskt gillade så kallade självbetjäningsbutiker.

Sådana fanns inte i Sverige den gången. I min barndoms speceriaffär i Eslöv under tidigt femtiotal härskade den imposanta fröken Witzell som var snabbare i huvudräkning än den effektivaste räknemaskin. Hon släppte inte in sina kunder bakom disken. Den konservburk man ville ha kunde man peka på, men att man själv skulle plocka ner den i en korg var otänkbart. Urvalet var begränsat och valet lätt mellan två sorters ketchup: Heinz, och så den lokala Felix. Man överlevde ganska bra ända.

Buridans åsna i en politisk teckning från 1900

Buridans åsna i en politisk teckning från 1900

Några år senare, som student i Lund, tog jag mig förstås till Östberlin och upplevde butikernas begränsade utbud. Det man behövde fanns (oftast), men bara en vara av varje slag. Man slapp stå som en åsna mellan hötapparna. Samma sak gällde i Baltikum ännu många år senare, före murens fall. Med bara en tvål på hyllorna och ett tvättmedel slapp man välja och vraka, men ren blev man.

Så avlägsna dessa minnen är – jag kan dessutom underhålla ett yngre släktled med historier som ter sig exotiska: att jag gick till mejeriet och fick mjölken uppslevad i min spann av aluminium, och grädden hälld i en pappersstrut som madamen bakom kyldisken raskt snurrade ihop, långt före tetrapakens tid. När vi första gången kom till Nya Zeeland för snart fyrtio år sedan kunde vi få våra egna tomflaskor fyllda med portvin eller sherry på vingårdarna, fast sådant går inte för sig längre.

Konsum och Domus har försökt reducera mångfalden varor genom att erbjuda blåvita anonyma förpackningar, en sympatisk ansträngning som är dömd att misslyckas i en reklaminfekterad tid. Det är länge sedan Sven Lindqvist skrev sin stridsskrift om den livsfarliga reklamen, men den har inte förlorat i aktualitet, och det har inte heller Vance Packards klassiker ”The Waste Makers”. Tanken på slit och släng är lika befängd nu som när den var ny och Sverige raskt gick mot rekordår.

För ett par år sedan kom Benjamin Barbers arga ”Consumed”, med en alarmistisk undertitel: ”How Markets Corrupt Children, Infantilize Adults, and Swallow Citizens Whole”, där han försöker bevisa att dagens kapitalism i stället för att producera varor framkallar behov hos konsumtionsindoktrinerade kunder som högljutt kräver att genast få dem tillfredsställda.

Konservativa kritiker var snabba att sortera in Barber i en socialistisk eller kommunistisk fålla, särskilt när han jämförde TV-utbudet i USA, sönderhackat av reklam, med de statliga reklamfria tv-kanalerna i Frankrike (han kunde lika gärna ha nämnt Skandinavien, eller BBC) som tar tittarna på allvar. Barbers åsikter – han har varit rådgivare till Bill Clinton – är diametralt motsatta Milton Friedmans, Margaret Thatchers eller Ronald Reagans. Han försvarar inte planekonomin men anser att kapitalismen bör producera varor som täcker verkliga behov, särskilt i utvecklingsländerna.

”Se på era skor, andra gör det” – världen är full av idiotiska sentenser som spelar på rädslan att avvika. Grupptrycket är stort, affischpelarnas trådsmala – eller kurviga, modet växlar varje säsong – modeller har en förödande makt. Vilken är motstrategin om man inte vill äga ett överföd av ting, och än mindre ägas av dem? Köp det tidlösa och varaktiga, återbruka, bli behovslös. Och betänk Johan Olof Wallins rader (som Gun-Britt Sundströms skrivit en tänkvärd essä om, det var nog i ”Lättbok”) om att det finns viktigare saker i livet än gods och gull:

Pengar kan du mista
pengar återfå.
Lägga i din kista
och förvara så.
Ack! Men tiden, tiden
när den är förliden
kommer ej igen.

Sens moral? Låt dig inte fjättras av tingen. Men ta vara på tiden, seize the day, carpe diem!

Ivo Holmqvist

Kommentera: