Carlo Michelstaedter – La melodia del giovane divino

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av RAGNAR STRÖMBERG
”Man kan inte tala om tragedin,utan om den eller den tragedin;varje grundläggande definition av tragedin är en definition av konsten själv.” Så skriver filosofen, bildkonstnären och poeten Carlo Michelstædter från Gorizia vid den italiensk-slovenska gränsen i ”La catarsi tragica” halvtannat år innan han tjugotre år gammal sätter pistolmynningen mot tinningen den 17 oktober 191O.

Som Far di se stesso fiamma, den i skrivande stund ännu pågående utställningen i hemstaden till 100-årsminnet av denna i dagboksanteckningar, dikter, essäer, filsofiska traktat och målningar förebådade tragedi visar, har vi att göra med något för vår tid så obekvämt som ett universalgeni, vars utmaning är bestående.

I La melodia del giovane divino attackerar Michelstædter, som jag hörde talas om första gången en stormig vintersöndag under en promenad med Claudio Magris i Triestes hamn för snart tjugo år sedan, alla de samtida litterära, filosofiska, politiska och religiösa strömningar som gjorde anspråk på att vara den enda sanningens röst.

Men därför ingen ironisk relativism här inte : ”människan måste återskapa sig själv i andlig handling för att skapa ett oförytterligt individuellt värde… ty envar vandrar ensam i själens öken.”

Vad det handlar om är att ”Livet är viljan till liv, viljan är brist, brist är smärta, varje liv är smärta.”

För en som mötte den stora konsten som barn i Det sjunde inseglet en Långfredag på biografen Draken är dessa ord ur Michelstædters postuma livsverk ett verksamt motgift till den befängda tanken att konsten och litteraturen är produkter av entreprenörer som ska befrämja folkhälsan ity att vår förvandling från medborgare till konsumenter ska påskyndas.

______________

– Se en video i tre delar om författaren här:

– Se en video från utställningen här:

Kommentera: