“Tala inte” heter han, nobelpristagaren Mo Yan. Han har länge varit framstående i sitt hemland; ute i världen var det få som läste honom men desto fler som plötsligt hade åsikter om honom. Hur många gånger har jag inte sett protester mot hans förmodade politiska medlöperi? Och hur många av de protesterande kulturjournalisterna hade läst något av honom?
Nu sitter jag här med två av hans mest kända romaner, “Red Sorghum” och “The Republic of Wine”, i Howard Goldblatts översättning. Jag valde den utan att ha sett de svenska, bortsett från hans nobelföreläsning som verkade litet stel. Jag läser dem på mycket läsbar engelska men har ändå svårt att komma in i dem och undrar varför.
Mo Yan har själv refererat till Faulkner och García Márquez, andra har associerat till Kafka och Kundera. Själv hittar jag snarare likheter med äldre européer som Lazarillo de Tormes eller Rabelais. Båda böckerna är skrönor, deras berättarstruktur är iterativ snarare än konsekutiv,. När tråden bryts av andra texter, som i “The Republic of Wine” sker det inte med Faulkners eller Vargas Llosas klippteknik utan snarare i stil med Cortázars utförliga fotnoter i “Hoppa hage”.
“Red Sorghum” är ett tragikomiskt drama i fyra akter, ungefär som Durrells Alexandriakvartett, fast berättarperspektivet (som hos Durrell var poängen) hos Mo Yan förblir detsamma. Någon idealisering av Kinas förfärliga 1900-talshistoria är boken ingalunda. “The Republic of Wine” är rentav en politisk satir som borde tillfredsställa höga anspråk hos alla västerlänningar som vill se Kinas diktatur övergå i något slags demokrati. Om de bara hade gjort sig mödan att läsa den.
För mig är båda svårgenomträngliga. Det kinesiska språket kännetecknas liksom japanskan av att det saknar formlära: allt är syntax. Det betyder rimligen ett extra ansvar för både författare, översättare och läsare. När jag läser Mo Yan får jag samma överväldigande känsla som inför den klassiska japanska “Berättelsen om Genji”: mitt tålamod räcker inte till för denna ordmassa. Ord staplas på ord, meningar på meningar, men det dröjer innan handlingen förs framåt och till slut inser jag att den är tillbaka vid utgångspunkten.