Inte ens till en tredjedels pris som jag just gett för denna postuma roman är den särskilt billig. Men den är värd alla pengarna, denna faksimilupplaga av de lösa kartotekskort som Nabokov använde sig av när han kastade ner sina tankar och infall till det som om han fått leva säkert hade blivit en bok i stil med ”Lolita”.
Penguin Classics har dessutom sett till att kanterna på korten är stansade så att man lätt kan trycka ut dem till en lek, att blanda efter gottfinnande, i stil med tidigare böcker av George Perec, Julio Cortázar och här hemma Sven Lindqvist. Fast om man gör det så ser boken sedan ut som en schweizerost.
1975, när han sedan länge bodde på Hotel Palace in Montreux, gav sig Nabokov ut på fjärilsjakt – han var sedan ungdomen en ivrig lepidopterist – men råkade snubbla och fastna på en brant sluttning. När han ivrigt viftande med sin håv försökte få hjälp skrattade bara turisterna på den förbipasserande linbanan rått, och när han efter flera timmar räddats in på hotellet fick han bassning av conciergen för att hans shorts hamnat på sned.
Det var början till slutet, påstår hans som Dmitri i sitt läsvärda förord. Snart hamnade Nabokov på lasarett i Lausanne, sjukhussjuka stötte till, han blev svagare, och avled två år senare. Men under den tiden kastade han alltså ner sina infall till den roman som aldrig blev av.
Också i sitt fragmentariska skick är den – tvärtemot vad jag i förbigående påstod i en blogg i april i fjol, baserad på andras omdömen om boken – fascinerande. Till en början dyker vår gamle bekant Hubert M. Hubert upp, han som i en tidigare roman gifte sig med en megära som dog så lägligt att han kunde dra iväg med hennes dotter nymfetten Lolita (Jeremy Irons var mycket övertygande i filmversionen).
Efter ett tjog kartotekskort är Hubert denna gång lite abrupt ute ur sagan, han ”died of a stroke in a hotel lift after a business dinner. Going up, one would like to surmise.” Lolitas medsyster, den tjugofyraåriga Laura, skildras med ett ibland aningen gubbsjukt intresse för alla anatomiska detaljer, och gränserna till det pornografiska är ibland flytande. Där hade nog Nabokov stramat till innan infallen hade kommit på tryck.
Halva bokens handling är lätt att följa trots vissa krumbukter, sedan blir det lite splittrat, bland annat med tankeflyktiga fragment om att göra sig kvitt besvärande tår. Av förordet framgår att Nabokov förlorade känseln i sina. En återkommande mardröm om en fläck på tapeten som måste vaskas bort kan påminna både om Charlotte Perkins Gilmans feministiska klassiker ”The Yellow Wallpaper” och om Hariet Anderssons roll i Ingmar Bergmans ”Såsom en spegel”, hon som i mönstret på tapeten ser en jättespindel som blir till en skrämmande gud. Fast hos Nabokov försvinner dessbättre febersynen: ”Finally it gave up – as some day life will give up – bothering me.”
Ofta glimtar det till av ordlekande vitsar, sådant som man vant sig vid hos den flerspråkligt mycket medvetne Nabokov, som när medikamenter mot Lauras envisa förkylning ska köpas på apoteket: “Mrs Lind cursed the old housemaid for buying asparagus instead of aspirin and hurried to the pharmacy herself” (även om just den lustigheten, det medges, är i banalaste laget för denne drivne ordekvilibrist).
Det allra sista kortet i samlingen – denna gång ett löst rutat anteckningsblad – är betecknande nog en räcka synonymer för ändringar och strykningar, sådant som dagligen måste ha sysselsatt Nabokov under hans sista tid: ”efface, expurge, erase, delete, rub out, wipe out, obliterate.”
Det debatterades häftigt när boken var ny för knappt två år sedan om den alls borde ha kommit ut. Författaren själv tog löfte av hustrun Vera att bränna korten om han aldrig fick hyfsad form på romanen. Sonen Dmitri försvarar sitt tilltag att ge ut dessa ofärdiga stycken genom att bland annat påstå att Kafkas bön till Max Brod att alla manuskript skulle brännas efter hans död inte var allvarligt menad, liksom inte heller Brods löfte att göra så. Det stämmer kanske.
Hursomhelst är det lockande att med hjälp av dessa lösa lappar spekulera i vad Nabokov kan ha försökt åstadkomma. Boken är dessutom lika påkostad som motsvarande faksimilutgåvor av manuskripten till Orwells ”1984”, Joyces ”Ulysses”, och T. S. Eliots ”The Waste Land” med Ezra Pounds många röda streck över rader att stryka. Det gjorde Eliot, och kallade honom sedan tacksamt i sitt förord ”Il miglior fabbro”, den skickligare konstsmeden…
 
– Se en video om boken här: