”Um zwei Uhr werde Ich sehr krank sein!”
Rivstart på Strindbergsåret

August Strindberg

Av IVO HOLMQVIST

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste till varje pris undvika att säga tvärtom).

En dålig förebild vad gäller avskedsrepliker är August Strindberg. När George Bernhard Shaw och hans hustru Charlotte besökte honom i Stockholm 1908 avslutade den svenske titanen besöket med en bisarr sluthälsning (visserligen på tyska, ett språk som den store Wagner-beundraren GBS säkert behärskade, kanske också hans likaledes irländska fru):

Klockan två kommer jag att må illa.

Efter en sådan värdreplik är det ju inte mycket mening för gästerna att dröja sig kvar.

Olof Lagercrantz nämner det här i sin Strindbergsbok, liksom Michael Meyer i sin. Meyer som skrivit en mycket bättre bok om Ibsen och gillar honom mer verkar anföra yttrandet mest för att visa att Ågust var en halvtokig bondlurk som inte förstod att föra sig i finare salonger.

Men det är faktiskt möjligt att Strindberg bara konstaterade fakta, om än burdust. Han dog i maj 1912 av magcancer. Som framgår av hans ”Ockulta dagboken” hade han lidit av sjukdomen i flera år dessförinnan.

Um zwei Uhr werde Ich sehr krank sein!” Kanske var det kräftan som fick honom att må illa varje eftermiddag, punktligt klockan två

(Om en amerikansk tokstolle som retade upp honom genom att kasta sten på hans ruta ska jag skriva snart, och lite längre).

Ivo Holmqvist

Kommentera: