TLS – Times Literary Supplement

Av IVO HOLMQVIST

”The leading international forum for literary culture” påstår The Times Literary Supplement att den är, dock bara på sin hemsida. I den tryckta tidningen som började ges ut för etthundraelva år sedan är man mera brittiskt återhållsam. Nästa år kan man fira hundraårsjubileum som självständig bilaga. Då är det också fyrtio år sedan man övergav den sega traditionen med anonyma recensioner, ett klokt drag som tillät skribenterna att bli mera personliga och samtidigt tvang dem att mera direkt ta ansvar för sina kritiska synpunkter.

Den korta artikeln om TLS på Wikipedia är aningen gnällig i tonen, men den har ett par roliga citat. Maria Vargas Llosa påstår att han läst TLS i fyrtio år, alltsedan han först lärde sig engelska: ”It is the most serious, authoritative, witty, diverse and stimulating cultural publication in all the five languages I speak.” Och en av luffarna hos Samuel Beckett finner tidningen alldeles utmärkt att ha under rocken kalla vinterdagar, den håller kylan ute: ”Even farts made no impression on it”. Fast det kan förstås diskuteras om Llosa har rätt och den skrytsamma rubriken på hemsidan har täckning. Både London Review of Books och New York Review of Books är piggare i belysningen av dagsaktualiteter, och de är inte alltid lika allvarsamma i tonen som TLS (The New York Times Book Review är lättviktigare, och mera begränsat amerikansk i sin bevakning).

TLS har vidgat sitt bevakningsområde betydligt på senare år. I det nummer jag råkar ha framför mig, från den 15 februari i år (nr. 5733 sedan starten) skriver Boris Akunin om ”Mishima and Me” samtidigt som ett par recensioner av Horatius och Vergilius visar att klassikerna är värda lika mycket uppmärksamhet som det som skrivs i dag eller skrevs i går. Och på den aktuella hemsidan rapporterar man hur Venedig sjunker, fast det är ju ingen nyhet.

Derwent Mays mycket intressanta ”Critical Times, The History of The Times Literary Supplement” som kom för tolv år sedan hinner med mängder av fakta och störtskurar av namn på sina sexhundra sidor. Den har dessutom ett passande omslag, det bekanta fotot från Blitzen över London 1940 som bombat sönder taket i ett bibliotek. Men bokhyllorna längs väggarna är skonade, och böckerna på dem. Män i plommonstop låter sig inte på sin lunchrast bekomma av nerstörtade bjälkar, de bläddrar lugnt vidare – en handfast illustration på böckers överlevnad och litteraturens makt!

Kommentera: