I husannonser på Nya Zeeland, och kanske också på andra håll, förekommer ibland förkortningen TLC, uttytt ”tender love and care”. Det är en förskönande omskrivning som betyder att objektet är ett ruckel i trängande behov av en rejäl upprustning innan man kan flytta in i det.
Men i Holland och Belgien betyder de tre bokstäverna något annat, åtminstone när de står på en årsbok som nu fyller tjugo: The Low Countries. Den ges ut av organisationen Ons Erfdeel som ser till att flamländska och nederländska traditionerna inte glöms bort, det framgår ju redan av namnet. TLC är en imponerande publikation, fylld av intressanta artiklar.
Men den är rejält dyr, 39 euro för senaste årgången (två euro billigare om man råkar bo i Belgien, elva euro dyrare för folk utanför Europa). Cornelius Snoek, professor i holländsk litteratur vid Sorbonne som skrivit en tusensidig biografi om trettiotalsmodernisten Eddie du Perron som tidvis likt Snoek själv levde i holländska Ostindien/Indonesien, medarbetar då och då i TLC. Han brukade förse mig med gratisexemplar av årsskriften när vi var kolleger, medan skandinaviska språk och nederländska ännu rymdes inom Department of Germanic Languages and Literatures vid Aucklands universitet. Men –ic och –es är bortrationaliserade sedan länge, mot bättre vetande.
Om man kan tycka att priset på TLC är väl högt så kan man just nu läsa alldeles gratis tjugo artiklar ur lika många årgångar, utlagda på nätet. Där kan man bekanta sig med symbolisten Léon Spilliaerts skymningsmåleri, läsa om Ostende, förskräckas över den belgiska kolonialmaktens framfart i Kongo, och få inblickar i den holländska sekulariseringen (som inte är alldeles kompakt – romanförfattaren Jan Siebelink är ett exempel på ett förnyat religiöst intresse i de låga länderna).
En gång var vi bjudna på ett säreget bröllop i en liten by på tyska landsbygden inte så värst långt från Belgien. Brudens far var den lokale cykelhandlaren, brudgummen nyazeeländare med skotsk bakgrund. Allteftersom aftonen framskred och vin, öl och snaps flödade fritt blev de kiltklädda allt bullrigare men de klarade trots det av en nyazeeländsk haka, maoriernas högljudda metod att sätta sig i respekt vid mötet med främlingar och fiender. Det blev en minnesvärd tillställning, särskilt tack vare ett pålitligt tyskt buskisnummer, ”Die Glöckchen von Rom”.
Det framfördes av ett gäng bybor med pokerface, i solbrillor, hatt och trenchcoat. Under den var männen dock spritt språngande nakna, förutom en stekpanna i ett snöre om halsen som hängde ner på strategiskt ställe, och mot den en träslev uppspänd mellan knäna. Koreografin var fulländad, rockarna öppnades, slevarna dingade taktfast mot de dinglande pannorna, och jublet visste inga gränser. Samtidigt hade den lokala brevduveklubben sitt årsmöte i lokalen bredvid. De allvarsamma medlemmarna (majoriteten var mycket riktigt stadgade män över femtio) lät sig inte bekomma av apkonsterna nästgårds. De sysslade ivrigt med sina fåglar i och utanför burarna, omvärvdes av fladdrande vingar, och var inbegripna i ivrig köpslagan, kanske också vadhållning.
Nu ska jag läsa John Updikes novell ”Duvfjädrar”…