Ray Bradbury 1920-2012

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

De båda första artiklar jag fick publicerade, under de första åren på sextiotalet, handlade om författare från Kalifornien. Den ene var William Saroyan, med rötter i Armenien. Den andre, Ray Bradbury, hade vuxit upp i en småstad i Illinois i amerikanska mellanvästern. Minnena därifrån drog han senare nytta av i den underbara romanen ”Dandelion Wine”. Som fjortonåring hade han flyttat med familjen västerut. Jag hittar inte längre det gulnade klippet från den gången men minns att jag kallade honom en ”Fantasin häxmästare”, och det kunde ju stämma. Han förnyade hela Science Fiction-genren genom sina noveller, några samlade i ”Martian Chronicles”, men skrev så mycket annat utöver det. Två av hans berättelser dröjer kvar i minnet fast jag inte läst honom på femtio år (i mina sena tonår läste jag honom däremot flitigt, det var inte minst tack vare honom som kom jag in i engelskan).

I ”The Veldt” handlar det om ett syskonpar som av sina snälla föräldrar får en högteknologisk present, ett rum med videoväggar. När man stängt dörren befinner man sig i en annan värld, man får själv bestämma vilken. Ungarna blir allt mera beroende att stänga in sig där. När föräldrarna vill återföra dem till sundare vanor är det för sent, de lockas in i rummet som nu är en afrikansk savann med hungriga lejon, och så går det som man kan tänka sig… I den andra novellen vandrar någon längs havet och upptäcker en man som förefaller vagt bekant och som ritar fantastiska figurer längs stranden. När han plötsligt inser att det är Picasso som är i farten med en käpp i den våta sanden rusar han efter sin kamera, men det är för sent. Inte bara Picasso har försvunnit, också hans bilder är utplånade av tidvattnet.

Att papper börjar brinna vid 232 grader Celsius vet ingen, men att det gör det när temperaturen nått Fahrenheit 451 vet alla, tack vare Ray Bradbury. Hans dystopiska roman med den titeln kom 1953, samma år som J. D. Salingers ”The Catcher in the Rye”. Båda har tryckts om i oändliga upplagor sedan dess, lästs av generationer av tonåringar, och använts i skolor och läskampanjer. Bradbury kom på intrigen när han fortfarande själv var tonåring, sedan han sett journalfilmer med de nazistiska bokbålen i Berlin – det lämnade efter sig ett spår i huvudpersonens namn, brandmannen Montag. Han knackade ner sin novell på en skrivmaskin som han hyrt på biblioteket för tjugo cent i timmen (han skaffade sig aldrig en dator, inte heller körde han bil – han tog sig runt per cykel i Los Angeles) och ett förlag övertalade honom att låta den växa ut till en roman.

Det är, liksom George Orwells ”1984”, en historia om statlig censur och civil olydnad, här rör det sig om en brandkår som rycker ut, inte för att släcka brasor utan för att bränna böcker, och om hur världslitteraturens klassiker trots allt överlever genom att några lär sig dem utantill. I slutkapitlet bortom storstaden vandrar en grupp motståndare till den totalitära staten kring: där går Dantes Komedi, där Hamlet, där Moby Dick… Konsten överlever trots allt: Ars longa, vita brevis (fast novellen om Picasso verkar påstå motsatsen). Den blev bra som film elva år senare, inte minst tack vare Oscar Werner som Montag, han som var Jules i Truffauts ”Jules och Jim” några år tidigare.

För den romanen kommer Ray Bradbury, som dog i tisdags 91 år gammal, att bli ihågkommen. Men han skrev så mycket annat som är lika läsvärt – så förargligt att jag just nu inte hittar vad jag ansåg för femtio år sedan om den saken…

Kommentera: