”Dulce et decorum est pro patria mori” – den vackert klingande raden från Horatius har varit i flitigt bruk i ett par tusen år. När Paul Fussel kommer in på den i sin magistrala genomgång av hur första världskriget förändade allt, ”The Great War and Modern Memory”, är det för att konstatera att första världskrigets brittiska poeter kunde använda sig av det citatet. De hade läst sina klassiker i Oxford och Cambridge, medan de amerikanska inte hade samma gemensamma bildningsbakgrund och var betydligt enklare i sin litteratursmak.
En av dem som tog till Horatius när han försökte beskriva fasorna i skyttegravarna var Wilfred Owen. Han citerade raden om hur ljuvt och vackert det är att dö för fosterlandet på latin eftersom han utgick från att alla hans läsare genast skulle förstå vad det var fråga om. Men han kom med ett betydelsefullt tillägg: ”The old lie!” Han stupade i kriget samman med miljontals andra (fast spanska sjukan som härjade över hela Europa kort därpå lade i graven ännu fler). Owens tillagda rad som följde på citatet på Horatius kunde Paul Fussel – som dog förra månaden, 88 år gammal – förstås ha nämnt.
Han har i sin innehållsrika bok mycket att säga om Wilfred Owen, liksom om Sigfried Sasoon, Robert Graves och Edmund Blunden, alla tre författare som överlevde. Fussells kompakta bok om Det Stora Kriget (när det var över trodde man att det aldrig skulle kunna upprepas) blev genast en klassiker när den kom 1975, och har tryckts om i otaliga upplagor sedan dess. Den blev hans genombrott och gjorde honom känd.
Tidigare hade han som man förväntade sig av en professor i engelsk litteratur skrivit böcker om prosodin i 1700-talets litteratur, om den tidens metrik och retorik, och om Samuel Johnson.
Han hade ett brett spektrum och tycks ha varit en älskvärd tvärvigg vad gäller fördumningen av Amerika som han satiriserade i olika böcker, en av dem ”BAD, or the Dumbing of America”, och i en annan kan man lära sig mycket om nästan osynliga klassmarkörer, om hur man bör bete sig, och om hur lätt det är att göra bort sig: ”Class: A Guide through the American Class System”.
Han skrev dessutom en intressant bok om engelska litteratörers resors utomlands i mellankrigstiden, den gången massturism ännu inte fanns: om Evelyn Waugh och Graham Greene i Afrika, om Robert Byron till mera exotiska platser, om Norman Douglas och D. H. Lawrence i Italien, och så vidare. ”Abroad – British literary Traveling Between the Wars” är en läsvärd krönika.
Men allra mest läsvärd är hans självbiografi ”Doing Battle” (1996) som knyter samman de olika lösa trådändarna av hans liv. Det börjar med en intensiv skildring av hur han som plutonchef befann sig på fronten i Ardennerna 1944, i väntan på ett tyskt pansaranfall.
Så gör han paus och backar filmen. Han låter oss veta en hel del om sin privilegierade uppväxt i Pasadena i Kalifornien där fadern var en framgångsrik advokat, med sidor om idylliska familjeförhållanden, tills han hinner i fatt sig själv som tjugoåring i slaget om Ardennerna 1944. Där får vi veta hur det gick – filmen fortsätter. Han hade fått en skrapa av en överordnad officer för att han inte raskt nog hade anfallit, och var därför extra och alltför kvick i vändningarna för att visa att han inte var någon pultron, och var dålig på att ducka.
Men hans kamrat bredvid honom var ännu sämre på det – boken är tillägnad minnet av honom – och blev skjuten. Skildringen av vad som hände är ingående, klinisk, och fasansfull. Paul Fussell själv klarade sig och fick militära utmärkelser för sin insats, en Bronze Star och två Purple Heart, men dessutom en livslång avsky för krig och en distanserad syn på tillvaron, som framgår redan av bokens underrubrik: ”The Making of a Skeptic”.
”Dulce et decorum pro patria mori – the old lie!”