Om Rosa Luxemburg

Av MARGARETA FLYGT

Siffran nio har fått en särställning i Tyskland. 2009 år är ett år som firar många jubileer. År nio stred germaner mot romare i slaget i Teutoburgerskogen, vilket påverkade hela romarrikets utbredning, 1919 bröt revolutionen ut, 1939 började andra världskriget, 1949 antogs grundlagen och 1989 föll muren.

Samtidigt finns få andra länder där det sagts så många ”tänk om…”. Tänk om skottet missat i Sarajevo, tänk om Hitler blivit antagen på konstakademin, tänk om Karl-Heinz Kurras Stasi-samröre uppdagats tidigare och tänk om Rosa Luxemburg aldrig blivit skjuten. Som om samhällsutveckling är ett skenande tåg vi inte kan vara med och påverka.

Under jubileumsår minns, firas och sörjs det – vissa saker kan föras till rätta, som den justitieskandal som nu äntligen kan avslutas. En läkare vid Berlins Charité har hittat resterna av vad som kan vara Rosa Luxemburg i sjukhusets arkiv. Även om hennes huvud, händer och fötter saknas, tyder ingenting på att det inte är Luxemburgs lik. Uppenbarligen var det inte en av grundarna till tyska kommunistpartiet som begravts tidigare.

En januarinatt 1919 gav officeren Waldemar Pabst order om att döda Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Två unga högerradikala officerare utförde mordkomplotten mot de kommunistiska förgrundsgestalterna. Morden var upptakten till en mängd politiska avrättningar, av bland andra Kurt Eisner, Matthias Erzberger och Walter Rathenau. Det hetsades mot den så kallat judisk-bolsjevikiska dominansen inom politik och samhällsliv. Mellan 1919 och 1923 mördades 300 människor av högerradikala. Det fanns ett bubblande hat som bara väntade på någon som Hitler.

Månader senare hittades ett kvinnolik i Berlins Landwehrkanal. Det antogs vara Rosa Luxemburg, som sedan begravdes i Berlin-Friedrichsfelde bredvid Karl Liebknecht. Detta trots att liket inte hade någon höftskada, olika långa ben eller några skottskador.

Så sent som 1962 bröstade sig Pabst, som levde gott på vapenhandel, med att han gett ordern. 
Hermann Souchon, som avlossade skottet mot Luxemburgs tinning, vann till och med en rättegång mot en tevekanal som på 70-talet kallade honom Luxemburgs mördare. Trots att det fanns flera som hade bevittnat avrättningen och pekat ut honom. Gärningsmännen fick aldrig stå till svars för sina handlingar, utan gjorde strålande karriärer under och efter kriget i Förbundsrepubliken och fick en bra pension från staten.

Att Rosa Luxemburgs kropp har hittats ändrar ingenting, mer än att det är ännu ett bevis på hur Efterkrigstyskland hanterade skyldiga medan de som var medlemmar i kommunistpartiet fick yrkesförbud.

Miljoner människor har vallfärdat till fel grav. Förbundsrepubliken borde nu ge den verkliga Rosa Luxemburg en sista vila och en grav för andra att besöka. Att våga omvärdera sin historia är mer värt att fira än något annat.

• Artikelsök – mer att läsa
  Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

  Missa inget på Dixikon.
  Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

  Are you a machine?Skicka

  Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).