Om F Scott Fitzgerald och om det som dagligen går förlorat

F Scott Fitzgerald på Bar Hemingway, Ritz, Paris. (Wikipedia)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Book Depository, 157 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Book Depository, 157 kr)

Av JAN NORMING

Hemingways A Moveable Feast om åren i Paris på 20-talet har ett par kapitel om F. Scott Fitzgerald och hans hustru Zelda. Då och då har jag återvänt till den där boken, och till den där perioden, the Roaring Twenties. Ingen förkroppsligade epoken som F. Scott Fitzgerald. Ingen lyckades levandegöra den som han, ingen förstod när den tagit slut som han och ingen sörjde som han.

I boken berättar Hemingway om en resa han gjorde med Scott till Lyon för att hämta paret Fitzgeralds lilla Renault utan tak som de lämnat i ösregnet på väg upp från Rivieran till Paris. Det är en liten fin och rörande historia. Scott missar tåget och de möts i Lyon. De dricker whisky, champagne och Mâcons fina vita viner. Scott behöver inte mycket med Hemingways mått förrän han blek som en döende dandy faller i koma.

När han kvicknat till oroar han sig för blodstörtning. Ingen fara, säger Hemingway och ordinerar aspirin, citron pressé och en dubbel whisky. När han återhämtat sig oroar han sig för sin sviktande manbarhet. Ingen fara, säger Hemingway efter en gemensam besiktning på närmaste herrum.

Då och då stannar de till och dricker en flaska torrt vitt. För själva färden har Hemingway bunkrat upp med fyra flaskor Mâconnais. Och så där flyter det på. I Hemingways tappning förefaller Fitzgerald vek, flyktig och nervös, en man på gränsen till sammanbrott.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Book Depository, 64 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Book Depository, 64 kr)

Det är inte riktigt den bild som tonar fram i On Booze, ett destillat ur publicerat material, anteckningar och brev på temat alkohol, en tunn utgåva från Picador i hård pärm med cocktailglas och oliv på omslaget. Ännu ett oblygt försök att vrida ytterligare några droppar ur ett hårt exploaterat författarskap, tänker man kanske. Må så vara. Det är ändå en underbar prosa, elegant, kvick, klarsynt, vital, vacker och vemodig, utsökt behärskad berättarkonst.

Inte ens romaner som The Great Gatsby eller Tender Is the Night gav någon reveny att tala om. Men han måste ju försörja sig. Och gudarna ska veta att hans vanor kostade. Det sägs ofta om F. Scott att han förslösade sin talang på mondäna månadsmagasin, på Broadway och Hollywood. Hemingway är inne på det, Fitzgerald själv återkommer till det i brev och fiktion.

I was well insured and anyhow I had been only a mediocre caretaker of most of the things left in my hands, even of my talent, skriver Fitzgerald i The Crack-Up. I nederlagets stund är han som störst.

On Booze handlar om det som dagligen går förlorat, och som till sist inte gärna kan beskrivas som något annat än en biotopförlust, en värld som går under, det finns i både My Lost City och Show Mr. and Mrs. F…

Visa Mr och Mrs Fitzgerald deras rum – på några få sidor sammanfattar Fitzgerald det glada 20-talet, jazzåldern, från 1921 till 1933, en tolvårig turné från hotell till hotell, Danieli i Venedig, Hôtel d´Italie i Florens, Cecil i London, Hôtel du Cap i Antibes, Algonquin i New York, en odyssé, han och Zelda, alltid han och Zelda, ett ginrally, en champagnegalopp, ett pågående rus, nätterna i Edith Whartons trädgård, deras lilla Renault i Lyon, sömniga och avsides gator i Alabama, istapparna i Québec, Lillian Gishs skörhet, minnen svävande i det förflutnas motljus, exakta och undflyende… We reached California in time for an earthquake…

F. Scott Fitzgerald dog 1940, endast 44 år.

____________

– Se en dokumentär om F Scott Fitzgerald här

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    Om F. Scott Fitzgerald inte tjänade mycket på sina romaner (för hans dotter Scottie och hennes barn blev de en outsinlig guldgruva, särskilt förstås The Great Gatsby) så tjänade han tidvis nästan ofattbart stora summor på sina noveller och var astronomiskt välbetald i Hollywood, som jag kommenterat här:

    http://tidningenkulturen.se/artiklar/portr-mainmenu-51/riga-portr-mainmenu-100/15066-hur-mycket-tjaenade-f-scott-fitzgerald-pa-the-great-gatsby

    Om Fitzgerald och spriten finns en läsvärd roman av Budd Schulberg, The Disenchanted. Den handlar om några veckor 1939 då den unge Schulberg och den äldre Fitzgerald söp sig redlösa när filmen Winter Carnival (vars manus Fitzgerald stod för) spelades in på Dartmouth College i New Hampshire.

    Den är inte riktigt lika bra som Schulbergs klassiska roman om en social klättrare, What Makes Sammy Run? (som är lika läsvärd som John Braines roman på samma tema, Room at the Top) men den är bra nog.

    Tjugofem år senare var Budd Schulberg en av gästföreläsarna på den första kurs i filmhistoria som gavs på Dartmouth. Han var hörvärd, kan jag intyga eftersom jag var en av studenterna i lektionssalen den gången. Fast han lät bli att komma in på sina dagar på Dartmouth samman med Fitzgerald ett kvartssekel tidigare.

Kommentera: