”När domaren Giovanni Falcone mördades av maffian i maj 1992 insåg kollegan Paolo Borsellino att det nästa gång var han själv som stod i tur. Han använde fristen till att försöka ta reda på vilka utomstående krafter (i stat och regering?) som kan ha beställt mordet på Falcone och som även önskade hans egen död. Sina tankar därom skrev han ner i en röd anteckningsbok som han alltid bar med sig i sin portfölj och som ingen fick läsa.
Efter sprängattentatet mot Borsellino i juli samma år återfanns portföljen oskadd men den röda anteckningsboken var och förblev försvunnen.”
Så skrev jag i min presentation av Giuseppe Lo Biancos och Sandra Rizzas bok L’agenda rossa di Paolo Borsellino (utg. av förlaget Chiarelettere 2007). Och det som nu får mig att åter ta fram denna bok ur hyllan är en artikel på tidskriften MicroMegas hemsida den 26 februari i år.
- Foto: Micromega
Det är nämligen väl känt vem det var som tog hand om Borsellinos portfölj efter attentatet. På pressfotografernas filmbilder kan man tydligt se en civilklädd man med snabba steg, och med en portfölj i handen, avlägsna sig från det rykande bilvraket på via D’Amelio i Palermo där attentatet skedde, den 19 juli 1992. Det är också känt vem mannen i fråga är. Det rör sig om karabinjärofficeren Giovanni Arcangioli, tidigare friad i domstol. Han hävdade då att han inte lagt beslag på den röda anteckningsboken utan lämnat in portföljen precis som den var, oskadd och intakt.
Kruxet är dock att anteckningsboken aldrig återfunnits. Och det var anledningen till att åklagarmyndigheten i Caltanissetta överklagade den friande domen mot Arcangioli. Det som nu har hänt är att Högsta domstolen avslagit denna begäran att driva processen vidare. Därigenom kommer vi troligen aldrig att få veta vad som står i Borsellinos anteckningsbok, kommer aldrig att få veta sanningen om maffians samröre med den politiska klassens toppskikt och vilka krafter det var som ytterst låg bakom morden på ledande maffiabekämpare.
MicroMega publicerar med anledning därav ett brev från en journalist i Palermo, ett brev som andas idel bitterhet och pessimism vad gäller det ruttna tillståndet ”in the state of Italy” (för att nu travestera Shakespeares Hamlet). Denna ruttenhet visar sig också på så vis att de italienska medierna nästan totalt negligerat Högsta domstolens avslag. Allt döljs och sveps i en tystnadens slöja. Och brevskrivaren citerar ett uttalande av Salvatore Borsellino, bror till Paolo, som i sjutton år kämpat för att få fram sanningen: ”Rättvisan är död och varje gång man förvägrar den att ha sin gång upprepas denna massaker på nytt.”
MicroMega ber avslutningsvis läsarna att lägga datumet 21 mars på minnet. I Neapel ordnas då, för fjortonde gången, en minnesdag för maffians och camorrans offer. I år finns nu ytterligare en anledning att delta. Det gäller att protestera inte bara mot maffians och camorrans mordiska verksamhet utan också mot Maktens försök att undanröja sanningen och utplåna alla ledtrådar och eventuella bevis, exempelvis de som kan ha funnits i Paolo Borsellinos röda anteckningsbok.