Om att satsa på två hästar: Obama, Mubarak och ElBaradei

En av Jelleingstenarna

Av IVO HOLMQVIST

Den amerikanske presidenten och hans utrikesminister sitter i en rävsax för tillfället: vem ska Barak Obama och Hilary Clinton satsa på när Egypten jäser, den åldrade president Mubarak eller oppositionsledaren ElBaradei?

Det får mig att tänka på den vackra bildstenen i Jelling på Jylland, tillkommen i övergången från heden till kristen tid då man var minst lika villrådig vilka gudar man skulle hålla sig till. För säkerhets skull lät man Vite Krist skrivas in i gamla hedniska runslingor. Och när de rationalistiska islänningarna i demokratisk ordning antog den kristna läran genom ett alltingsbeslut år 1000 så fortsatte säkert folk i bygderna att vid sina ekar offra till Oden, Tor och Frej, bäst så.

Inte alla kuppförsök är lyckade, kanske är det tvärtom så att de flesta misslyckas? Attentaten mot Hitler var många, men inte ens den 20 juli 1944 lyckades det. Och flyggeneralen Mubarak har – hittills – överlevt många försök från islamiska extremister att ända hans regim och hans liv, fast de tog kål på hans företrädare Sadat. Det är märkligt att männen vid makten i Egypten varit så få under de senaste sextio åren, trots all turbulens bland de åttio miljonerna i det svårskötta pastoratet.

Det hjälpte inte den fete Farouk med sin röda fez – Birgitta Stenberg har skrivit roligt om sitt samröre med honom – att han abdikerade till förmån för sin son, en reform framtvingad efter generalen Neguibs revolt. När monarkin avskaffades 1953 blev Neguib president, men han fick nästan genast mothugg. Abdel Nasser, också han general, tog över 1954 och blev president två år senare, och passade samtidigt på att förstatliga Suez-kanalen. Han fortsatte i rollen som landsfader till sin död 1970, trots bakslaget i sexdagarskriget mot Israel.

I höst är det trettio år sedan Muhammad Anwar Sadat föll offer för en mördare. Hans vicepresident, generallöjtnanten Muhammad Hosni Mubarak, tog över och har alltså suttit vid makten alltsedan dess. Vid valet 2005 fick han 88.6 % av rösterna, en imponerande siffra tills man ser att endast en fjärdedel av väljarkåren utnyttjade sin rösträtt. Bara tre egyptiska ledare sedan 1954 alltså, men snart kommer väl en fjärde, vem det nu kan bli…

I juni 1995 var det nära ögat också för Mubarak när några av hans militanta landsmän försökte döda honom under hans besök i Etiopien. Jag minns ett foto i samband med ett annat attentat i samma land, den gången för något halvsekel sedan då man försökte välta Haile Selassie av tronen. Den etiopiske ambassadören i Stockholm jublade när han fick reda på kuppförsöket – äntligen hade man blivit av med den äcklige gamle tyrannen! Han borde på diplomaters vis i stället ha hållit tand för tunga. Några dagar senare hade Selassie och hans militär slagit ner upproret. På bilden i Dagens Nyheter kunde man se den molokna ambassadörsfamiljen omgiven av flyttkartonger. De båda döttrarna var påfallande vackra, men sorgsna.

Ja, pappa ambassadören var lite för snabb i vändningarna, han borde ha väntat med att satsa på en ny häst. Apropå hästar så innehåller senaste numret av Saudi Aramco World (som kommer ut varannan månad och som man kan prenumerera gratis på, allt bekostat av oljemiljarder) en intressant artikel om den amerikanske politiske tecknaren Homer Davenport som i början av förra seklet tog sig till Syrien. Han importerade arabiska fullblod därifrån till USA, ivrigt påhejad av president Theodore Roosevelt som var en duktig ryttare och en ivrig friluftsmänniska.

Den smarte Davenport struntade i protokollet och förbigick dignitärerna. Han besökte den hästuppfödande beduinen Hafiz först av alla. Det öppnade genast alla dörrar: ”You have called on me before calling on the governor of Aleppo and Syria. No such honour was ever paid to a Bedouin before”. Åtminstone han visste vilken häst som var värd att satsa på…

1 kommentar

  1. Gabrielle Björnstrand says:

    Roligt! Just nu njuter man av just det – distansen!
    Bland alla oss allvarsamma.

Kommentera: