Om Andazzo, Napolitano och avskaffandet av synden

Rom

Enrico Letta

Enrico Letta

Av ÅKE MALM

Det allra sista ordet i bloggens politiska språkskola för i år är ”Andazzo”. Ordet kommer förstås från verbet andare, gå, förflytta sig (plus ytterligare ett halvdussin betydelser). I den betydelse jag tänker på nu gäller ordet ett politisk skeende. Exempel: Questo andazzo mi fa vomitare (som jag själv hörde häromdagen på bussen). Då betyder det ungefär: Det här sättet att agera kan få mig att kräkas.

Just nu är det ingen mindre än statschefen, president Giorgio Napolitano, som skulle ha kunnat uttrycka sig med ett ord som andazzo. Men Napolitano hör till den gamla skolan och hans ordval blir litet mera diplomatiskt. Han skriver i ett brev till de båda kamrarnas talmän: ”Det är nödvändigt att med största stränghet vaka över att tilläggsförslag till dekrettexten motsvarar de krav lagen ställer. Kamrarna måste övervaka att förslagen verkligen kan godkännas”. (i min egen försiktigt fria översättning) Av det här följde ett stort pladask. För plötsligt hade kläderna fallit och kejsaren stod där fullständigt naken. Och kejsaren i detta fall var regeringen, parlamentet, institutionerna och partierna. Alla uppträdde de med förlägenhetens rodnad inför den förstummade allmänheten. De enda som inte var förstummade var M5S och Lega Nord. De kunde nöja sig med att säga: ”Vad var det vi sa?”

Men låt oss ta det från början – på något sätt. Redan under den Första republikens dagar, alltså ungefär fram till decennieskiftet 80-90, brukade den parlamentariska aktiviteten avslutas inför nyårsskiftet med något som hade många kära namn. Det kunde kallas ”il decreto omnibus”, l’assalto alla diligenza eller distribuzione di marchette. (Ungefär: dekretet som fixar allt, överfallet på diligensen eller fördelning av bordellnotor. Den senare definitionen härstammar från ett antal anföranden av senatorer från M5S.

Först: ett dekret i den italienska demokratin är en lagtext som regeringen beslutar om när det verkligen kniper. Dekretet blir lag i samma ögonblick texten publiceras i Gazzetta ufficiale. Sedan har regeringen 60 dagar på sig för att få texten godkänd i parlamentets båda kamrar. Lyckas inte detta förfaller dekretet men många gånger har det hänt att regeringen presenterat en ny text till ett nytt dekret och hoppats på bättre tur. Men, säger nu president Napolitano, lagen är väldigt tydlig när det gäller hur ett dekret skall se ut. För det första måste det verkligen gälla brådskande angelägenheter och för det andra får det bara handla om ett enda problem.

Istället har dock Nyårsdekretet allt sedan republikens födelse kommit att innehålla allt mellan himmel och jord. I årets fall gällde det 330 tilläggsförslag från enskilda senatorer: t.ex. tre miljoner euro för att reparera fasaden på kommunhuset i den sydsicilianska staden Sciacca (uttalas Sjacka). Och 500.000 euro till restaurering av ett korsfarartorn i Menfi, 25 miljoner för att rensa upp efter industrierna i Brindisi (några ögonblick senare visade det sig att den ordinära finansplanen innehöll samma utgift – då kunde man med en suck av lättnad stryka en av dem). Vidare: en halv miljon till odefinierade ”strukturella insatser” i staden Pietrelcina (vilket som alla vet är staden där helgonet Padre Pio levde och verkade. Detta gjorde staden till en pilgrimsort som nu lockar hundratusentals besökare varje år). Och 3 miljoner för att reparera gatorna i Pescara, 20 miljoner för transporterna i Kalabrien och så kravet på att turister skall betala en särskild avgift på 5 euro om de vill besöka Etna och andra vulkaner. Osv osv. Eftersom dekretet bär namnet Salva Roma – ”Rädda Rom” – och gällde 400 miljoner för att undvika att landets huvudstad gjorde konkurs, så förstår alla att de flesta andra tillägg gällde tämligen perifera frågor.

Napolitanos ingripande vållade en total förvirring i regeringen. Enrico Letta förklarade rodnande att man inte hade haft tid att se upp ordentligt. Oppositionen menade att det här var precis vad man kunde vänta – regeringen Letta är på väg in i total koma, menade Forza Italias gruppledare Renato Brunetta. Det verkliga körsbäret på tårtan kom när PD:s egen ledning klart påpekade att ”nu har Lettas regering begått för många misstag, antingen blir det en uppryckning eller också är vi på väg in i döden”. Den som sa så var Davide Faraone, palermitanare och ansvarig för välfärd, skola och antimaffia i partistyrelsen. Ett tungt namn som dessutom ingår i den nya partisekreteraren Matteo Renzis stall i partiledningen.

Omedelbart ställdes frågan: driver Matteo Renzi nu upp farten på vägen mot regeringskrisen? Renzi själv förnekade detta. Men kraven på att Letta måste bli mera konkret, hans regering måste klara av de tre programpunkterna man spikat: institutionella reformer, ny vallag och satsningar mot arbetslösheten och då särskild den som gäller de unga.

Slutsats: om regeringen Letta skall överleva fram till 2015 som han själv flera gånger lovat, får vi räkna med en störtskur av reformer de kommande månaderna. I första hand den nya vallagen – en process som känns som världens längsta och mest hopplösa. Samtidigt krävs det stora författningsreformer. Idag föreskriver konstitutionen att det skall finnas två absolut likvärdiga kammare, senaten och deputeradekammaren. Varje lagförslag måste passera och godkännas på båda hållen. En gammal dröm är att förvandla senaten till en rådgivande instans med (få) representanter för regionerna. Bland reformdrömmarna finns också kravet på att provinserna skall avskaffas. Det är något som jag hört sedan regionerna infördes 1970. Att de skulle finnas reglerades redan i konstitutionens paragraf 131, men det skulle alltså ändå dröja 38 år innan detta krav verkställdes. Debatten var som vanligt het. Men till slut blev de 20 regionerna till – mot att man i gengäld lovade att avskaffa provinserna. Och där står man sedan dess.

Under tiden laddas nu inför nyårshelgen. Ordet ladda är valt med avsikt. Normalt får ett drygt hundratal medborgare händer och ögon förstörda av de hemmatillverkade artilleripjäserna. Man avvaktar vad årets superbomb får för namn.

***

Jorge Mario Bergoglio - Påve Franciskus

Jorge Mario Bergoglio – Påve Franciskus

I dessa sista skälvande minuter bör dock rapporteras att Eugenio Scalfari, La Repubblicas grundare, fortsätter sin diskussion med påven Franciskus. Scalfaris traditionella helsidesessä handlar idag, söndag den 29 december 2013, om revolutionären Jorge Mario Bergoglio.

Scalfari är övertygad om att Papa Francesco är en verklig revolutionär. Han har ju avskaffat synden. Ett uppseendeväckande påstående som väl får kuriaprelaterna att gå i taket. Men Scalfari går tillbaka till den mosaiska lagen med en dömande Gud. ”Moses lag sammanfattas i de tio budorden med sina förbud. Den ger inga rättigheter och den förutser inga friheter”, skriver Scalfari, som fortsätter: ”De kristna införde tankar på barmhärtighet och den evangeliska uppmaningen att älska sin nästa såsom sig själv”. Sedan Konstantins edikt för 1700 år sedan har vi sett kyrkostrider, schismer, trosförföljelser och inkvisitioner. Men ännu ingen påve som avskaffat synden, hävdar Scalfari. Jag är rädd att denna nyårsblogg skulle bli för lång om jag försökte sammanfatta Scalfari på denna punkt. Den som är intresserad kan klicka här för att läsa hans synpunkter.

Och medan vi avvaktar utgången av denna nya debatt – ett Gott Nytt År till bloggens alla läsare!

3 kommentarer

  1. Gun Arwitz says:

    Varje gång jag har läst Din blogg kan jag igen läsa Repubblica några dagar och förstå det mesta ! Tills nya ord (andazzo) och nya aktörer kommer fram igen.
    Gott nytt År till Dig, Graziella, barn, svärsoner och barnbarn
    Kram
    Gun

  2. Felice Anno Nuovo, önskar jag dig Åke, med förhoppning om många nya bloggrapporter från ”den eviga staden” och ”det vackra landet”!

  3. Ingrid Winberg says:

    Tack skall du ha, Åke, för att du åter spridit ett förklaringens ljus över vad jag läser mig till i Corriere della Sera.
    Och så förstås Gott Nytt År!
    Ingrid W

Kommentera: