Olika närvaron

Samtidigt som Pirate Bay-domen och ipred och den befogade rädslan för en total övervakning diskuteras, glömmer vi bort något av det viktigaste omkring oss. Den verkliga kontakten. På väg in till stan möter jag människor, alla i färd med att kommunicera. Men med någon som inte är där, som sitter någon annanstans, på ett annat café, hem eller bibliotek. Jag slås av rapporter om hur få minuter vi kommunicerar med vår partner och våra barn. Jag överraskas av hur många barnflickor som hämtar barnen på dagis, eller hur sent många småttingar får vara kvar. Halv åtta till halv sex är inte ovanligt.

Inte långt därifrån på Royal Court, spelas den hyllade pjäsen Tusk tusk av det 22-åriga stjärnskottet, Polly Stenham. Den handlar om tre barn, spelade av skådespelare inte mycket äldre själva, vars psykiskt sjuka mamma är försvunnen. Rädslan för att splittras och att behöva lämna lillebror till en fosterfamilj gör att de bestämmer för att gömma sig, vända på dygnet och vänta. Vänta på att mamman ska höra av sig och att allt ska bli bra igen. De äldre syskonens förhållande växlar mellan rädsla, bråk och ömhetsbetygelser. Familjebandet förintar dem, samtidigt som det får dem att överleva, att hålla ihop. Mobiltelefonerna ligger som nyckar till familjelyckan på bordet – men de ringer inte.

De vuxna finns inte, har gett upp eller är för upptagna av sitt eget liv och förverkliganden. Pappan är så frånvarande att han inte ens nämns. Han verkar aldrig ha existerat. Det finns inget socialt skyddsnät för syskonen.

Och det händer överallt just nu i alla länder. Många barn glöms bort.

Pjäsen är skriven av en ung kvinna och artiklar som fångar upp dessa frågor är, liksom denna, oftast skrivna av kvinnor.

Artiklar om ipred och Pirate Bay-domen är mig veterligen huvudsakligen skrivna av män. Är det helt olika saker? Är mitt påstående orättvist?

Den mänskliga närvaron, omvårdnaden finns inte, men rädslan för att någon tar reda på våra senaste klick verkar vara det som skrämmer flest.

Kommentera: