Tack vare danskarnas ymniga ölkonsumtion fick Köpenhamn ett vackert konstmuseum. De gröna flaskorna med Hof gjorde att bryggare Carl Jacobsen på Carlsberg fick råd att uppföra Glyptoteket, och det blev dessutom pengar över till Den lille Havfrue på Langelinie.
Nyazeeländarnas förtjusning i kött har på motsvarande sätt berikat familjen Wallace vars förmögenhet stammar från meat packing. James Wallace är en av de stora mecenaterna här nere, givmild både vad gäller musik och konst. Nyss invigdes ett nytt konstmuseum i Auckland som håller till i en vacker gammal patriciervilla, Pah Homestead, tillkommet utan statliga och kommunala pengar.
Det är The James Wallace Arts Trust som äger och driver detta väl tilltagna snickarglada träslott. Man inriktar sig på nyazeeländsk nutida konst, sådant som James Wallace systematiskt samlat under flera decennier. Hans stiftelse äger mångdubbelt mer än vad som kan visas på väggarna, alltså blir man glatt överraskad vid varje nytt besök på hans museum. Tavlor och skulpturer byts ut mot annat från arkiven och lagren, en del går på rundvandring i landet. Det är som ett Louisiana i fickformat, visserligen inte med samma suveräna läge invid ett sund. Men utsikten in mot centrala Auckland är vacker via de gröna kullarna som är vulkankäglor, tillfälligt sovande.
James Wallace har köpt på sig ett drygt femtiotal av Mary McIntyres teckningar och målningar som nu visas i en stor retrospektiv utställning, och samtidigt har privatgalleriet Whitespace kompletterat med att ställa ut många av hennes nakenstudier.
Hon är född 1928 men kom sent till måleriet. Hon gifte sig med en bonde, fick sex barn och vantrivdes allt mer med livet på landet. Hennes man föreslog att hon som terapi skulle gå på konstkurs i Auckland. Som lärare hade hon den legendariske modernisten Colin McCahon (Gordon H. Brown har nyss skrivit en bok om honom, ”Towards a Promised Land”). Och så gjorde hon sig fri, lämnade man (för gott) och barn (tillfälligt) och flyttade till storstaden.
Mary McIntyre blev med stor försening – första utställningen kom när hon var 38 – en av de betydande figurativa konstnärerna i landet, till största delen självlärd fast hon ritat kroki samman med kolleger nästan varje vecka år ut och år in. Hennes porträtt av sig själv och andra börjar som skisser i kol och förs sedan över på duk, i olja eller akryl (hon har bland mycket annat fångat det karakteristiska hos sin kollega Don Binney som jag skrivit om tidigare på den här sidan). På ett självporträtt när hon just genomgått en stor bypass-operation är hon hålögd och döden nära, som på en medeltida vanitas-bild.
Hennes konstnärskap är mycket skickligt: hon har ett säkert öga (rent bokstavligt, hon är numera blind på ett av dem) och en mycket säker hand. Särskilt i sin tidigare fas roade hon sig själv och andra med satiriska slängar mot det alltför insulära i hemlandets mansdominerade politik och liv, i senare skeden ägnar hon sig allt oftare åt en religiös ikonografi (hon är katolik).
När vi såg utställningen var det trångt i salarna. Hon var där och besvarade tålmodigt alla frågor, en del menlösa, andra fyllda med falskt djupsinne. Men några ledde till intressanta utläggningar, bland annat om de händer som nästan alltid finns på hennes bilder och som hon är suverän på att teckna.
När den offentliga utfrågningen väl var över träffades vi i caféet och hon kom nostalgiskt in på en resa hon gjort i Stockholms skärgård för några år sedan, fast jag tror inte att hon hade skissblocket med sig.
Nu ska jag som tack skicka henne Sherwood Andersons klassiska novell ”Hands” även om när jag nu tar fram den på nytt tycker att den är lite för övertydlig och inte riktigt lika bra som jag mindes den när jag första gången läste ”Winesburg, Ohio” för ett halvt sekel sedan.
Ivo Holmqvist