Målaren Winston S. Churchill

In the room the women come and go
talking of Michelangelo
”.

Om just Michelangelo pratades det nog inte på Churchills utställning i Burlington House på Piccadilly för femtiofem år sedan, men väl om Churchill själv, som fyra år tidigare avgått från sin sista period som premiärminister. Då var han gammal och trött. När han valdes in 1951 hade han haft en hjärnblödning som man höll hemlig, och hur illa däran han var den tid som var kvar tills han dog den 26 januari 1965 kände bara hans tystlåtne livläkare Lord Moran till. Han sade sedan desto mer i en bok som kom besvärande snabbt efter frånfället: Winston Churchill, The Struggle for Survival.

Att det talades och diskuterades mycket på The Royal Academy i Burlington House 1959 kan jag intyga eftersom jag var där. De inhemska besökarna var fulla av beundran, och ett dämpat vördnadsfullt sorl fyllde lokalerna. Så hade man också landsfadern Churchill mycket att tacka för.

Churchill var född 1874, samma år som impressionisterna hade sin genombrottsutställning. Och det var deras stil han följde när han satt framför sitt staffli, inte sina jämnåriga målare på kontinenten, Picasso, Juan Gris, Matisse och de andra. Om man tar sig till Atlanta i Georgia kan man se trettiotre av dem – han åstadkom omkring femhundra – som nu ställs ut på Millennium Gate Museum. Det sker lagom till femtioårsminnet nästa år av hans död, och samtidigt till hundraårsminnet av den gången han började ta till penseln för att skingra tankarna, som 41-årig marinminister under första världskrigets katastrofala Gallipoli-kampanj 1915. Att utställningen försiggår i USA passar bra. Hans amerikanska band var starka, inte bara med kollegan Franklin Delano Rooselvelt. Hans mor Jennie var född i Brooklyn, och han gillade Georgia: ”What lovely country surrounds the city of Atlanta!”.

Bland tavlorna på utställningen finns en från Marrakesh, den enda han målade under andra världskriget, av tornet på moskén i Kotoubia, med mycket öken i vackra nyanser av gult och rött. Den är utlånad av de nuvarande ägarna, Angelina Jolie och Brad Pitt. De och andra med lika djupa fickor kan passa på att öka ut sin samling av Churchills målningar den 17 december när femton av dem går under klubban på Sotheby´s. De kommer från Churchills yngsta dotter Mary Soames som avled tidigare i år. Hon testamenterade ytterligare trettioåtta till engelska staten.

Ett hyfsat vackert porträtt av Churchill målades av Sickert 1927. Mot slutet av hans liv uppdrog över- och underhusen gemensamt åt Graham Sutherland som var modernisten i ropet den gången att åstadkomma ett nytt. Hans fascinerande och avslöjande bild på Somerset Maugham som finns på Tate Gallery är inte alldeles olikt en skräcködla.

"Sand painting" av Churchill efter Sutherland´s porträtt

”Sand painting” av Churchill efter Sutherland´s porträtt

Hans skisser av Churchills ansikte finns bevarade, och så borde det vara även med porträttet i olja i helfigur 1954, på sluttampen av den politiska karriären. Men modellen var inte i bästa form, och målaren var skarpsynt ärlig och målade honom gammal, trött, bister och butter, ”a reactionary curmudgeon surrounded by the shades of night” som någon sa. Det kom aldrig upp på väggarna i parlamentshuset utan försvann på mystiskt vis. Så småningom framgick det att Clementine Churchill eldat upp det. Det kunde hon, för det hade skänkts till Churchill, inte till nationen.

Som målare var Churchill habil, som författare mycket bättre. Han skrev en lång essä om konsten och nöjet att vara amatörmålare, Painting as a Pastime. 1965 analyserade den engelske konsthistorikern E. H. Gombrich i en längre artikel i The Atlantic Churchill som målare och kritiker, välavvägt och i grunden uppskattande. 1953 fick Churchill nobelpriset i litteratur för sina ”mästerliga beskrivningar av historia och biografier liksom för sin briljanta retorik för att försvara upphöjda mänskliga värderingar”.

Det fanns alltså mycket att tala om i salarna på Royal Academy 1959, både om nobelpris och om tavlor. Man må tycka vad man vill om Churchill som målare men visst är hans målningar roligare att titta på än en annan politisk amatörmålares ängsligt detaljnoga och fantasilösa vykort, den österrikiske psykopat som alltför länge trodde att han skulle kunna besegra den engelske boxern eller bulldoggen.

  Se en video från Youtube med Churchills målningar

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Med åren ökar min smak för tillfälligheter. Kanske är det därför som ditt inledande citat slår an en sträng hos mig, för det är den enda rad som jag minns av T.S. Eliots The Love Song of J. Alfred Prufrock. Liksom så mycket av mitt framfarna diplomatliv: ”La petite histoire.”

    Nej, som målare var Churchill en begåvad amatör, men visst var han en stor författare — trots, eller kanske snarare därför att han inte skrev alla de verk som han signerade. Volymerna om världskrigen samlar damm på hyllorna. men hans History of the English Speaking Peoples är redan den värd nobelpriset i litteratur. Se non e vero, e ben trovato!

  2. Ivo Holmqvist says:

    Churchill var i så fall inte ensam om att få ett pris för något som han gav ut i eget namn men som en spökskrivare åstadkommit – J. F. Kennedy fick ett Pulitzer-pris för Profiles in Courage fast det allra mesta författats av hans talskrivare Theodore Sorensen. Listan kan säkert göras lång.

Kommentera: