Jag följer på antipodiskt avstånd turerna kring en ny bok om den svenske regenten. Berlingske Tidende, ett pålitligt konservativt och drottningtroget organ, kallar den en smudsbog. Förlaget Lind & Co har i det förflutna stått bakom en förnämlig serie nytryck av klassiska utländska romaner: Faulkner, Camus, Saint-Exupéry, Danilo Kis, Marcel Aymé…
Sådant är lovvärt, men knappast inbringande. Den senaste boken ger säkert helt andra pengar. Fast jag tror att jag gör som föremålet självt, jag väntar med att recensera den tills jag läst den (vilket kommer att dröja länge, om alls). Men det är intressant att se kvällstidningarnas flåsiga försök att piska upp en förväntan: tänk, statsöverhuvudet dansade på bordet!
Läs i stället ”Basil Street Blues”, en festlig självbiografi av Michael Holroyd, duktig på biografier (Augustus John, Lytton Strachey, George Bernhard Shaw) och gift med Margaret Drabble. Hans svenska mamma brukade dansa på bord så fort tillfälle gavs, det gjorde hon redan på färjan från Göteborg till Harwich om jag minns rätt.
I fråga om det svenska kungahuset erkänner jag villigt att jag haft nöje av ”Bakom den gyllne fasaden”, Gustaf von Platens bok om Gustav V och Victoria som avslöjar en hel del men håller snaskigheterna på armlängds avstånd, och av Stig Hadenius ännu sobrare biografi om honom. Men framför allt kunde jag länge utantill ”Kungaboken” (det var mest bilder i den) som min snälle morfar ropade in på auktion någon tid efter det monarken avlidit, mätt av år och dagar.
Jodå, jag minns de tända ljusen och den svarta crepen i alla skyltfönster på senhösten 1950 när han var död, liksom jag minns löpsedlarnas fetstilta ”Stalin død” när jag väntade på ett S-tog på en Köpenhamnsperrong, i mars tre år senare. ”Kungaboken” med foton i rotogravyr gick ut i massupplaga och var säkert servil, inte ett uns av kritik fanns i bildtexterna av Mr G när han spelade mot tennisesset Jean Borota på Rivieran. Gurra vann alltid, märkligt nog. Det skulle dröja ännu några år innan republikanen Vilhelm Moberg tog sig an Haijby-affären, och Tage Danielsson gjorde narr av monarken på älgpass på Hunneberg, postumt.
Ungefär samtidigt med Kungaboken fick jag en annan bok, likaledes med fler bilder än text, om ”Lillprinsen på Haga” (hans fyra systrar skymtade på några hörn också). Jag tror inte att jag ska äventyra min grundmurade rojalism genom att läsa den nya slask- och skandalboken. För övrigt påstår Berlingske Tidende att åtminstone den danska monarkin vilar på stabil grund, och jag ser att den kloke Gunnar Wetterberg föreslår en ny Kalmarunion under dronning Margarethe II. Ja, varför inte? Hon är beundransvärd på alla vis, klok och kreativ, och om hon dansar på bord så gör hon det säkert bakom lyckta dörrar.
Henne såg jag på mycket nära håll för några år sedan. Se här sammanhanget, också här med tennis inblandat:
I Hitchcocks klassiska ”Främlingar på tåg” – filmen avviker en hel del från Patricia Highsmiths roman – är hjälten en stilig tennischampion. I en berömd scen på slutet spelar han en viktig match som han vill vinna så fort som möjligt, för att sätta stopp för psykopaten som han tidigare mött på ett tåg och som föreslagit att de ska byta mord. I det ögonblicket låter Hitchcock kameran svepa över tennispubliken. Allas ögon följer bollen, allas huvuden vänder sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, i takt med att bollen spelas över nätet och returneras. Allas ögon följer spelet, allas huvuden rör sig i takt, utom en enda person som håller huvudet still och stirrar stint på hjälten. Det är något lurt med avvikaren – han är förstås den psykopatiske mördaren.
Denna onsdagseftermiddag går vi runt i salarna på Louisianas konstmuseum norr om Köpenhamn, och har just avverkat Richard Avedons fantastiska porträtt och de intressanta intervjuerna med honom. Och så kommer vi in på specialutställningen med Lucien Freud, med köttiga ansikten, anatomiska nakenstudier, vacker tät grönska. I ett rum har en grupp samlats framför en av målningarna. Vi känner igen en god vän i utkanten av församlingen och hejar glatt men möts av vänligt förebrående blickar och ett finger på läpparna hos en oberstlieutenant i full galauniform, eller kanske är han rent av generalmajor. Vi tystnar väluppfostrat och lyssnar på konstvetaren som lägger ut texten om Lucien Freuds porträtt av modern, vitklädd och utsträckt på en säng, rofylld, kanske döende.
Allas blickar riktas mot målningen, både konstvetaren, de två stiliga damerna i centrum, och de välfriserade kvinnorna som omger dem, idel skotskrutigt och lammullströjor. Avvikaren den här gången är en lång man i mörk kostym. Hans blick rör sig pilsnabbt över rummet, han registrerar allas rörelser, men visar inget intresse för målningarna. Först då ser vi vem som finns mitt i gruppen, och vem han är satt att bevaka: den långa ståtliga danska drottningen och hennes ännu längre och ännu ståtligare syster Benedikte, omgivna av hovdamer. Överstelöjtnanten är hennes adjutant, den mörkklädde en diskret livvakt. När gruppen drar vidare till nästa rum enas vi med konstmuséets egen vakt att så här ska en monarki fungera.
Gick George W. Bush någonsin på konstutställning, och gör Barack Obama eller Putin det? I så fall bakom avspärrningar, med fladdrande helikoptrar över huvudet, och omgiven av en arsenal skjutvapen…