Komma samman

Huvudpersonerna

Av MERETE MAZZARELLA

Ni har säkert helt nyligen dragit en lättnadens suck och tänkt att sommarens kungliga bröllop i Stockholm ska ni då åtminstone inte behöva höra mer om nu?

Tänkte det, men det hjälps inte, jag måste ändå få återkomma till det, för det finns en aspekt som inte alls har fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Den handlar om vilka bröllopets egentliga hjältar är och det är enligt min mening inte brudparet eller kungafamiljen överhuvudtaget eller någon annan som har med själva de storslagna arrangemangen att göra, utan det är de många hundra tusen människor som kantade gatorna under kortegen och fanns samlade på slottsbacken när brudpar med följe visade sig på balkongen efter färden med kungaslupen.

Det var människor som i många fall hade intagit sina platser redan kvällen innan, som hade sovit obekvämt och kyligt – och med all sannolikhet också lite – men som var på bästa tänkbara humör, som var försedda med tiaror, flaggor, stora röda hjärtan eller hemgjorda plakat med ordet ”kärlek” på, som jublade och hurrade så fort kronprinsessparet skymtade.

De är hjältar inte bara därför att de naturligtvis hade sett hela härligheten inte bara mera bekvämt utan också bra mycket bättre om de suttit hemma i TV-soffan utan också – och framförallt därför att det faktum att de – till skillnad från alla oss bekväma – valde att verkligen vara där var själva förutsättningen för att bröllopet kunde bli vad det blev för oss: varken kortege eller balkongscen hade ju gått att genomföra utan dem.

Victoria hade inte kunnat tacka det svenska folket för att det gett henne hennes prins om inte det svenska folket stått där inför hennes ögon. Det hade inte heller hjälpt med en aldrig så stor grupp på Facebook.

Det är därför djupt orättvist att medierna – också de reportrar som uttryckligen intervjuade dem – förhöll sig till de här människorna med – en i bästa fall road – nedlåtenhet. ”Tycker ni verkligen att det här har varit värt besväret?” frågade de på ett sätt som lät förstå att deras egen tid minsann var alltför värdefull för att fördrivas så. Att de tillfrågade sen med en mun svarade ett entydigt entusiastiskt ”Ja!” och dessutom försäkrade att de hade haft så roligt med varandra medan de väntade tycks bara ha gjort saken värre.

För egen del undrar jag om inte den viktigaste lärdom vi kan hämta är, att det en gång för alla är viktigt att människor kommer samman. Att TV-gudstjänster inte kan ersätta gudstjänster då människor verkligen sitter tillsammans i kyrkbänkarna, videokonferenser inte riktiga konferenser. (Faktum är att jag en gång hörde en svensk storföretagare Antonia Axelsson Johnson säga att erfarenheten visade att man efter några videomöten fick lov att ordna åtminstone en veckoslutsträff för de berörda för att reda ut de missförstånd och irritationer som uppstått.)

Framförallt ska vi inte vara blinda i vår dyrkan av de elektroniska medierna. Undervisning på nätet kan inte ersätta undervisning i klassrum – även om den kan utgöra ett utmärkt komplement – och e-post inte en mer konkret samvaro. Som det heter i en modern svensk snapsvisa:

”Det är inte särskilt lätt
att bli full på Internet.”

Kommentera: