Klaus Rifbjerg – Nøleren

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Klaus Rifbjerg är inne på sitt åttonde decennium och i allra högsta grad still going strong. Han har nyss kommit ut med en ny roman som hör till hans allra bästa, vilket inte vill säga lite.

Den heter ”Nøleren” (Gyldendal), ett nomen agentis, på latin: Cunctator. Det var tillnamnet på den romerske härförare som hade för vana att skjuta upp allt till morgondagen men som äntligen tog sig samman och segrade till sist. Dröjaren, alltså. Den som dröjer och tvekar och är senfärdig i romanen är en pensionerad köpenhamnsk professor i litteraturvetenskap, av ungefär samma ålder som författaren. Hans inre och yttre monolog under en dag fyller boken, alltifrån han får skallen snaggad hos frisören på morgonen.

Professorn ondgör sig på gamla mäns vis över tidens, bildningens och sin egen disciplins förfall. Där träffar Rifbjergs satir mitt i prick, där finns mycket att förlöjliga, med rätta. Diktaren Benny Andersen får sig en mild känga av professorn, fast ännu kassare är ”Camouflage”, tycker han. Man behöver bara gå till de fyra sidornas förteckning sist i boken över Rifbjergs väldiga produktion för att se att det är titeln på en av hans egna tidiga diktsamlingar. Den röda tråden i romanen kan snabbt nystas upp: professorn har tagit ner en tavla som under många år hängt på väggen och sagt till sin tålmodiga hustru att det är för att den ska ramas om, men det är något lurt med det hela. Detta tidiga självporträtt av hans intime vän målaren Nikolaj har han lagt i bilen i garaget, men så är det plötsligt försvunnet. En snitseljakt i rum och tid följer, med ideliga återblickar på deras och andras vänskaper som svalnat med åren. På slutet kommer tavlan till rätta, fast hur och efter vilka avvägar ska här inte avslöjas.

Den lite spinkiga intrigen betyder föga, desto mer gör minnena som dyker upp i professorns huvud. Professorn påstår att vänskap mellan män är ett ofta återkommande tema i Klaus Rifbjergs författarskap; i en av sina romaner lät Rifbjerg polarforskaren Fritjof Nansen i den arktiska natten krypa ner i samma sovsäck som reskamraten Johansen, till nationalistiska norrmäns förargelse. Banden mellan professorn och Nikolaj har varit starka och intima, men nu är tråden tunnsliten. En mängd annat dyker upp i huvudet på denne tankeflyktige och lätt tankspridde professor, vänskapen mellan pojkar under kriget, relationer inom och utom äktenskap under det radikala sextiotalet, tålmodiga hustrur, gamla vänner som går bort i cancer, allt återgett med samma fantastiska tonsäkerhet för tider och miljöer i det nära förflutna.

Det är briljant berättat, i ett framvällande associationsrikt flöde, av en mästare i toppform och på lekfullt humör.

Kommentera: