När Klaus Rifbjerg fyllde sjuttiofem ställde Gents universitetsbibliotek ut hans hela produktion, idel förstaupplagor, en dyrbar samling utlånad av den danske bibliofilen Flemming Reislev i Bryssel. Författaren själv bjöds ner och var i toppform både när han föreläste för de studenter som följde kurserna i skandinavistik, och när utställningen öppnades. Jag följde honom sedan till och från hotellet.
Det blev en minnesvärd vandring och jag skulle förstås haft en bandspelare i fickan. Han underhöll mig med en störtsjö av mycket underhållande anekdoter om folk han träffat, mest kolleger i skilda hörn av världen. Innan vi tog farväl undrade jag om han inte skulle ge ut en bok om de mötena. Jo, det borde han kanske, men han hade ju fortfarande så mycket annat oskrivet. Sedan dess hann han foga ännu fler romaner och novellsamlingar till den fenomenalt långa raden alltsedan debuten 1956. Några av dem har jag diskuterat på den här sidan, som Jordbær, Skiftespor, Nøleren och senast Fut Fut Fut, en diktsamling om ånglok och tåg.
Snart, den nionde april och sjuttiofem år efter den dag då tyska trupper vällde in i Danmark och de fem onda årens besættelse tog sin början, ger Gyldendal i Köpenhamn ut hans senaste roman som fått den dubelltydiga titeln Besat, som i besættelse/ockupation men också som i besathed/besatthet. Den boken blir kanske också hans sista, om man inte finner outgivna manuskript i hans skrivbordslådor – nyheten om hans frånfälle vid 83 års ålder har just sänts ut från Danmark. I en av sina dikter citerade han Hamlets sista ord innan han dör: ”The rest is silence”. Det är passande att återge vad Horatio säger omedelbart efter det, om den bortgångne: ”Now cracks a noble heart”.
Klicka här för att komma till Ivo Holmqvists artiklar om Rifbjergs böcker