Karin Michaëlis

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

I en ny avhandling hävdas att Pippi Långstrump inte var så revolutionerande ny i sin fräcka frifräsighet, hon hade äldre lika självständiga medsystrar i flickbokslitteraturen.

Eva Wahlström jämför i sin ”Fria flickor före Pippi” (Makadams förlag) med rackarungarna hos Ester Blenda Nordström, på sin tid mycket läst, och med danskan Karin Michaëlis serie om Bibbi. I sin recension i Expressen är Ulf Boëthius inte alldeles övertygad om avhandlingens huvudtes, men i Berlingske slår man upp stort att Pippi Långstrump kanske hade danska rötter, om än spröda.

Samtidigt påstås att Karin Michaëlis är så gott som bortglömd. Det tror jag inte stämmer, varken i Danmark eller utomlands, i varje fall inte bland något äldre läsare med gott minne.

Hon var en dam som besatt stort civilkurage och hann med mycket. När hennes böcker om rackarungen Bibbi nu aktualiserats på akademiskt vis kan det det vara värt att påminna om hennes liv och verk. När Birgit S. Nielsens sympatiska ”Karin Michaëlis. En europæisk humanist” (Museum Tusculanum, Köpenhamn) var ny för några år sedan skrev jag så här:

Med de sju böckerna om Bibi blev den danska författarinnan Karin Michaëlis (1872-1950) en mycket känd och mycket läst ungdomsförfattare, både på hemmaplan och ute i världen. Som romanförfattare med kontroversiella åsikter hade hon skaffat sig en stark ställning redan åren närmast efter sekelskiftet. Hon tog sina läsare på allvar, oberoende av deras ålder.

Serien om den självständiga Bibi från det hon är elva år gammal tills hon fyller sjutton kan påminna om tyskan Liza Tetzners ungefär samtida samtidsorienterade ungdomsböcker, och det är inte omöjligt att Astrid Lindgren kan ha fått vissa impulser från den. Bibi beklagar visserligen att hon inte fötts med byxor. Men hon får, som en tidig Kajsa Kavat, utvecklas på sina egna betingelser utan att vuxengenerationen lägger hinder i vägen. I bakgrunden finns idéer både från Ellen Key och från reformpedagoger som Genia Schwarzwald i Wien. Någon konventionell kvinnoroll anpassar hon sig inte till utan skaffar sig kunskaper och erfarenheter helt på egen hand.

I sista boken har hon hunnit bli en lantbrukselev med ovanligt bred internationell utblick. De resor ut i Europa som Karin Michaëlis företog låter hon sin hjältinna dela. Därför möter Bibi bland annat Gerhart Hauptmann vars naturalistiska drama ”Die Weber” summeras i hennes brev hem till fadern, en stationsinspektor som ordnar med fria tågresor åt henne. Hon besöker Goethes hus i Weimar och träffar Einstein i Berlin, hon får audiens hos Mazaryk och Benes i Prag och vandrar på den judiska kyrkogården. Hos greve Dönhoff på hans ostpreussiska gods får hon en inblick i villkoren för den polska korridoren och fristaden Danzig, och orienteras om gränsproblemen mellan Tyskland och Polen. Med sina rykande färska erfarenheter av europeisk politik blir hon en engagerad pacifist, och säkert ganska ensam i sitt slag i den tidens ungdomslitteratur. Om allt detta skriver Birgit S. Nielsen engagerat och synpunktsrikt.

Ännu intressantare är hennes analys av den utopiska ungdomsromanen ”Den gröna ön” som kom till under lång tid. Den första versionen skrevs samtidigt som Karin Michaëlis översatte anarkisten Alexander Berkmans självbiografi. Honom liksom Emma Goldman kände hon väl från Berlin. Boken kom på tyska vid påsktid 1933, en illa vald tidpunkt med tanke på det maktövertagande som just skett. Den blev också till dels censurerad när vissa judevänliga inslag ströks. På danska kom den först fyra år senare.

Med sin vision av världens undergång och någras räddning kan den påminna om William Goldings ”Flugornas herre”, i en mindre sardonisk och dystopisk tappning. På en ö i det sydfynska havet, lätt igenkännlig som Thurø, utvecklas livet för de överlevande till en robinsonad där de unga tar initiativet. Byteshandel införs när penningmarknaden kollapsar, egendomsrätten avskaffas, kollektiva folkkök med vegetarianer vid grytorna inrättas. Det är en samverkan commune bonum, ”Der kommer først Orden i Tingene, naar der ikke mere er noget, der hedder mit og dit!”

Marin Michaëlis

Med ett eko från Rousseau får Adam och Evas paradisiska tillvaro stå som modell – de ägde allt gemensamt och satte inte upp staket runt sin trädgård eller hägnade in sina åkrar. Det hela utvecklas till ett anarkistiskt-socialistiskt samhälle med urkristna förtecken och starka feministiska inslag. Barnmorskan står i centrum som en samlande gestalt. Hennes danska yrkesbeteckning har tydliga mytiska övertoner av Gaia eller Demeter: hon är Jordemoder. Samtidigt är hon (liksom Karin Michaëlis var) en hejare på att sylta, safta och lägga in konserver, med ett förråd av glasburkar som ska klara folkförsörjningen lång tid framöver. Hon är jordnära också i moraliska frågor när hon hävdar att man klarar sig bra som mor även utan en barnafar i närheten. Det dagspolitiska slår igenom på ett par ställen i denna vuxna ungdomsroman, bland annat när det talas om judenhetens trängda läge i Europa. Men slutet lämnas öppet.

Vem var då Karin Michaëlis? Hon var född Bech Brøndum i det provinsiella Randers på Jylland där det fanns en betydande judisk minoritet under hennes barndom. En medfödd vindögdhet förvärrades av en operation, ett lyte som kanske spelade samma roll som Selma Lagerlöfs hälta. Hon utbildade sig till pianist och var under sexton år gift med symbolisten Sophus Michaëlis tills han hittade en yngre och vackrare kvinna.

Det tog hon med jämnmod och gifte om sig med en amerikansk diplomat som hon skildes från 1925. Hon bosatte sig på Thurø i ett hus som Tom Kristensen senare tog över. En underlivsoperation gjorde att hon aldrig kunde få egna barn. I ”Den farlige alder” från 1909 skildrar hon övergångsåldern så pass realistiskt att den gav upphov till stort rabalder, särskilt i Tyskland. Mellan krigen höll hon föredrag runtom i Europa och rörde sig hemvant i radikala politiska och litterära kretsar där hon träffade de flesta av de största.

Ellen Key hörde till hennes tillskyndare. I sin tur tog hon hand om Bertolt Brecht under hans danska exil, innan han via Stockholm drog till Kalifornien. Hon kände Arnold Schönberg och Adolf Loos, och Oscar Kokoschka ritade av henne för Herwarth Waldens expressionistiska ”Der Sturm”. Hon engagerade sig för civilisterna under första världskriget och för Sacco och Vanzetti 1927, hon försökte hjälpa Käthe Kollwitz och många andra ur Tyskland och Hermann Broch ur Österrike, och hon protesterade mot terrorn på Balkan samman med Henri Barbusse och Romain Rolland (som var begeistrad över hennes roman ”Syv søstre sad” som var delvis inspirerad av Richarda Huchs liv).

När hon fyllde sextio firades det eftertryckligt i Wien, med staden och Pen-klubben som värdar. Hon var en tidig och orädd kritiker av nazisterna och angrep dem offentligt i Berlin så sent som vid jultid 1932, med SA-män i salen. Med sitt civilkurage påminner hon om svenska medsystrar som Mia Leche Löfgren, Elsa Björkman Goldschmidt och Ingrid Segerstedt Wiberg.

Liksom Sigrid Undset bodde hon under andra världskriget i USA, ibland under besvärliga förhållanden, och talade från sin exil in radioprogram för hemmadanskarna som sändes av BBC. Av hennes planer på en film om de danska judarnas flykt över Öresund blev dock inget. Hon träffade sina gamla vänner Bertolt Brecht och Helene Weigel i Hollywood, och Peter Freuchen, Edita Morris, Carson McCullers och andra i New York. Så fick hon en blodpropp, kom tillbaka till Danmark och var under sina sista år nästan fullständigt glömd. Georg Brandes hade beundrat henne som människa men avfärdat hennes romaner (hennes yngre syster hade begått självmord av olycklig kärlek till honom).

På de allra senaste åren har hennes liv och författarskap mött ett förnyat intresse hos kritiker och litteraturvetare som Karen Povlsen Klitgaard och Beth Juncker, men redan Niels Birger Wamberg skrev uppskattande om henne på sextiotalet, och Pil Dahlerup och Susanne Fabricius på åttiotalet. Tack vare Birgit S. Nielsens medryckande bok vet vi nu mycket mer om den märkliga kvinna som Klaus Mann i sin självbiografi ”Der Wendepunkt” kallade ”die liebe wunderbare Karin Michaëlis”.

Ivo Holmqvist

1 kommentar

  1. Som alltiid fäster jag mig vid en marginalanteckning: du skriver att Karin Michaëlis ” yngre syster hade begått självmord av olycklig kärlek” till Brandes. Hon skulle alltså ha gått samma olyckliga öde till mötes som Victoria Benedictson!

    En farlig man med mycket på sitt samvete…

Kommentera: