Joseph Roth – A Life in Letters

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln (Adlibris 229 kr)

Av IVO HOLMQVIST
Världens bästa bok ansåg Jolo att Joseph Roths “Radetzkymarsch” var, även om han avslutade med en gardering, “jag lovar, fast jag skojar lite”. Då hade han just släppts ner i kapucinerbrödernas kejsarkrypta i Wien där alla Habsburgarna vilar: Maria Teresia lika väl som kejsar Franz Joseph vars bortgång sammanföll med hans dubbelmonarkis undergång. Jolo hade särskilt ärende till gravkryptan. Roths roman om tre generationer av familjen Trotta och deras lojalitet gentemot kejsaren och statsbildningen Österrike-Ungern där sjutton folkslag samsades fortsatte i ”Die Kapuczinergruft” som för fram handlingen till 1938 och Anschluss, Hitlers annektering av ”Ostmark”.

Det finns litterärt tungviktigare beskrivningar av det landets och den dynastins uppgång och fall, främst två romanserier, Robert Musils ”Der Mann ohne Eigenschaften” och Hermann Brochs ”Die Schlafwandler”. Men Joseph Roths dubbelroman är mycket bra, liksom så mycket annat han skrev under sin alltför korta levnad. Han var född 1894 i en fattig del av Galizien och dog i Paris i slutet av maj 1939 efter ett liv som innebar ett ständigt kosmopolitiskt kringflackande. Den roman han gav ut 1927 heter inte för intet ”Die Flucht ohne Ende”.

På tjugotalet var han en av de högst betalda journalisterna i Berlin som han avskydde, och utrikeskorrespondent för Frankfurter Zeitung i Paris som han älskade. Han fick en riksmark per rad, ett furstligt arvode, men allt gick åt till att hålla den sinnessjuka hustrun på asyl och till det omåttliga supande som påskyndade hans död. Han visste vad han talade om i novellen ”Die Legende vom heiligen Trinker”. Under de två sista åren av första världskriget hade han varit soldat i österrikiska armén och hävdade att han varit krigsfånge hos ryssarna men lyckats fly, en uppgift som kanske ska tas med en nypa salt.

”Hotel Savoy” som var hans andra roman handlar hursomhelst om en hemvändande soldat, ett gångbart tema vid den tiden (Rebecca Wests ”The Return of the Soldier”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, Pär Lagerkvists ”Järn och människor”, osv). Hotellet bränns ner till grunden, och boken slutar i ett tidstypiskt kaos. ”Job”, hans återdiktning av Bibelns berättelse, utspelar sig bland judiska emigranter i New York, också den läsvärd fast det lyckliga slutet är lite påklistrat, och Johannes Edfelt påstod när han tog med ”Nikolaus Tarabas” i Tidens tyska klassiker 1958 att den ”tillförsäkrar Joseph Roth en plats bland den tyska prosans klassiker” – flera av hans böcker har tryckts på nytt i Sverige under de allra senaste åren.

1970 gav Hermann Kesten ut drygt femhundra av Roths brev. Michael Hofmann som översatt ett tiotal av hans romaner till engelska har nu har tagit med, översatt och kommenterat större delen av den korrespondensen i ”Joseph Roth, A Life in Letters” (W.W. Norton). Brevväxlingen med den ständigt generöse och hjälpsamme Stefan Zweig (som Roth ibland är lite otrevlig i tonen mot) upptar de flesta sidorna, med några av dennes svarsbrev medtagna. När nyheten om Ernst Tollers självmord på ett hotellrum i New York nådde Joseph Roth orkade inte heller han leva längre. Det sista brevet är från Dorothy Thompson, den gången gift med Sinclair Lewis och ordförande i amerikanska PEN, en inbjudan till en världskongress för författare i New York i början av maj 1939. Dit kom Joseph Roth inte. Knappt tre veckor senare var han död.

_______________

– Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken

– Klicka här för att läsa en recension från The Telegraph med en video med uppläsning ur boken

Kommentera: