John Dos Passos – Manhattan Transfer

konstbild

Wet Night, Washington Square - John Sloan

Av IVO HOLMQVIST

När jag kom till USA första gången vid mitten av sextiotalet hade jag läst på hos de amerikanska författarna. Jag såg mig storögt omkring fast med en invigds blickar. Inte minst var det John Dos Passos som hade gett mig min amerikauppfattning, särskilt de båda första delarna av hans stora USA-trilogi som då fanns på svenska.

En av dem var översatt av Artur Lundkvist som gjort ett skralt jobb – Bunny Ragnerstams noggrannare och mera heltäckande version kom först på åttiotalet. Och jag hade läst hans roman ”Manhattan Transfer”. Den hade jag köpt i juli 1960 på Magasin du Nords bokavdelning i Köpenhamn, en Bantam Classic pocket med John Sloans skymningsbild av ett rasslande tåg högt över huvudena på människorna nere i gatans canyon. 50 cent kostade den, vad det nu blev i danskt mynt.

Jag kom ihåg inledningskapitlets skildring av Staten Island-färjan som lägger till vid Manhattans sydspets, vid the Battery nedanför Wall Street, när jag väl var på plats.

Där såg det ännu ut ungefär som det gjort fyrtio år tidigare när Dos Passos skildrade halvön som stiger ur havet likt ett modernt megalopolis, ett sentida Babylon eller Ninive, Rom eller Konstantinopel:

”hopträngda på den smala ön kommer byggnader med miljoner fönster att glittrande sticka fram, pyramid på pyramid som molntoppar över ett åskväder.”

Skyskraporna hade fortfarande nästan mänskliga mått, och jag tyckte mig känna igen romanens människomyller.

Men det är ett bra tag sedan Empire State Building på 34e gatan var världens högsta byggnad, och de himmelssträvande tvillingtornen har både kommit och rasat samman sedan dess.

Den taggiga stadssilhuetten har ändrats men fortfarande kan man använda Dos Passos roman från 1925 som reselektyr när man far västerut. För elva år sedan kom den i en svensk nyöversättning (den första gavs ut redan 1931), under den välvalda titeln ”Storstadens puls”. Cay Love Bernhardsons försvenskning är bra fast han då och då låter new York-slangen ersättas med stockholmska. ”De e ju åkej för er som e utsocknes men ja får spader..”

omslag

Klicka på bilden för att komma till bokhandeln

Dos Passos använde sig av några romantekniska knep och finter som säkert verkade revolutionerande nya på hans samtid. Han var relativt välbevandrad i 1900-talsmodernismen och träffade flera förgrundsfigurer under sina många resor på kontinenten, bland dem rumänen Tristan Tzara som han ger ett något bisarrt porträtt av i sin sympatiska minnesbok ”The Best Times”. Och av filmen som konstform tog han avgörande intryck. Redan i denna tidiga roman klipper han in olika slags faktiska fragment i fiktionen, som slagdängor, tidningsrubriker och annonser.

Det är en öppen fråga om han redan då hade tagit intryck av berlinaren Alfred Döblins storstadsreportage fulla av halsbrytande stilblandningar. Många forskare är benägna att hävda det. Å andra sidan var Dos Passos modernistiska manér mer eller mindre färdigutbildat redan i ”Manhattan Transfer”.

Det skulle dröja ännu fyra år innan Döblins stora ”Berlin Aleanderplatz” kom ut, den märkliga collageromanen om den stackars Franz Biberkopf som släpps ur fängelset men genast går på den ena niten efter den andra. Hursomhelst banade nog Dos Passos väg mera eftertryckligt än Döblin vad gäller modern berättarteknik.

Jean-Paul Sartre har i en bekant essä framhållit att Dos Passos USA-trilogi är ett mästerverk, en roman både om och för vår tid. Inflytandet därifrån kan spåras i Sartres egen samtidshistoriska trilogi ”Frihetens vägar”. På hemmaplan kan man dra fram Eyvind Johnson, också han en väldig romanexperimentator. Att han läst Dos Passos med behållning märker man i hans stora beredskapsroman, trilogin om Johannes Krilon. Men Dos Passos experimenterade alltså redan i ”Manhattan Transfer” som har New York som huvudperson. Att försvenska titeln till ”Storstadens puls” var därför ganska träffande.

Några personer i myllret återkommer, framför allt Ellen Thatcher som knyter samman de lösa trådarna – hon hinner ingå äktenskap med ett par av de andra romanfigurerna. Tiden är de växlingsrika åren från 1904 och fram till tjugotalets jazzålder med spritförbud och speak-easies för en förlorad generation.

Någon egentlig intrig finns inte, men efter hand blir de olika ödena intrasslade i varandra: en streberaktig advokat, en fransk sjöman som blir framgångsrik spritsmugglare, en playboy som bränner ut sig på en snabb följd av lösa förbindelser och som till slut omkommer i en lägenhetsbrand.

konstbild

McSorley's Bar - John Sloan

Att den 29-årige Dos Passos nog var osäker på själva hantverket vittnar de överflödande katastroferna om, som bilolyckor och bränder, självmord och bråk på barer. Det där förefaller vara en nödlösning, ungefär som när Fallstaff, fakir uppsöks av en förtvivlad redaktör som köpt en följetong och som redan infört ett par hundra avsnitt av den i sin tidning, med ett efter hand oöverskådligt myller av människor. Fallstaff, fakir finner förstås på råd. Han låter alla gå ombord, och så går båten i kvav. Endast kaptenen överlever: ”Ha! Utbrast han. De äro döda, alla, alla. Jag måste begiva mig till Calais för att avgiva sjöförklaring.” Fast så snabbt och drastiskt slutar inte ”Manhattan Transfer”.

Många av personerna är radikaler och socialister av skilda schatteringar, men Dos Passos var för den skull ingen segerviss vänsterförfattare i den här romanen, snarare en desillusionerad pessimist.

Det skulle ändra sig i trilogins båda första delar där han är mera trosviss. Men när hans bäste vän omkom i Spanska inbördeskriget, möjligen mördad av sina egna, kom han att vända radikalismen ryggen. Dos Passos och politiken är ett omskrivet kapitel. Han har beskrivit hur han efter en resa till Moskva i början av trettiotalet ställdes inför kommunisternas benhårda och kompromisslösa ”om du inte är med oss är du emot oss”.

Men han höll inne med sådana offentliga deklarationer. Spår av den materialistiska historieuppfattningen i ”Manhattan Transfer” och i trilogin finns fortfarande i många av de krönikor han senare skrev, men hans politiska inställning ändrade förtecken. Under femtiotalet hade han inget till övers för kommunisterna, som man kan se av hans ”Midcentury” där han gick till våldsamt angrepp på fackföreningar och bossvälde.

Men han var en paradox, en självtänkande amerikan som behöll sina anarkistiska sympatier. Thomas Jeffersons agrarindividualism snarare än Roosevelts kollektiva New Deal hade hans gillande.

Kanske kan hans politiska omsvängning från vänster till höger bedömas mera lidelsefritt numera. När jag väl hade stigit i land från Staten Island-färjan den gången hamnade jag på ett college i New Hampshire och fortsatte att studera amerikansk litteratur. Jag blev utfrågad av en radikal advokat om mina litterära preferenser och nämnde förstås Dos Passos. Jag kommer fortfarande ihåg hans min av avsmak när han skyndade sig att i stället att rekommendera Thomas Wolfe som en mycket lämpligare läsning för en svensk student. Numera är jag inte riktigt säker på att han hade rätt.

______________

– PS: ”Manhattan Transfer” har just kommit på danska (fast med originaltiteln i behåll), för första gången och alltså med 86 års fördröjning. Recensenten i Berlingske lovordar Claus Bechs översättning av denna ”expressionistiske kollektivroman” och önskar sig också att ”The 42nd Parallell”, ”1919” och ”The Big Money” nyöversätts: ”Lad os håbe vi også snart får en frisk udgave af USA-trilogin som kun findes i en oversættelse fra 30erne. Det fortjener nemlig både vi og Passos.”

Klicka här för att läsa min essä ”Eyvind Johnson och John Dos Passos, en jämförande läsning” ursprungligen i Tijdschrift voor Skandinavistiek 2003:1

– John dos Passos USA-trilogi (klicka på bokomslagen för att komma till bokhandeln):

omslag
Första delen
omslag
Trilogins andra del
omslag
Den avslutande delen

Kommentera: