En av Ingrid Wang Nymans geniala helsidesteckningar till Pippi Långstrump översätter i bild de här raderna i Astrid Lindgrens text:
”Dagen hade varit full av trevliga sysselsättningar. Hon hade stigit upp tidigt och serverat Herr Nilsson saft och bullar på sängen. Han såg så näpen ut, när han satt där i sin ljusblå nattskjorta och höll glaset med båda händerna. Sedan hade hon matat och ryktat hästen och berättat för honom ett långt äventyr från sina resor på havet. Därefter hade hon gått in i salongen och gjort en stor målning på tapeten. Målningen föreställde en tjock dam i röd klänning och svart hatt. I ena handen höll hon en gul blomma och i den andra en död råtta. Det var en mycket vacker målning, tyckte Pippi.”
Den som vuxit upp med Pippi minns alla illustrationerna: hur hon lyfter hästen från verandan på Villa Villekulla, hur hon leker tafatt med poliserna längs takåsen, hur hon glufsar i sig hela gräddtårtan till de förnäma damernas förskräckelse… Men den tjocka damen med en mycket död råtta i höger hand fascinerade mig mest, kanske för att där var anarkismen särskilt tydlig. Att måla ett vältapetserat rum fullt med bilder var ett alldeles otänkbart helgerån för den som var jämngammal med Pippi, antingen man räknar 1945 när boken kom för första gången som hennes födelseår, eller 1936 – hon är som jag nyss påpekade redan nio år gammal när hon springer fram ur Astrid Lindgrens lågande inbillnings sköte
Av Ulla Lundqvists avhandling ”Århundradets barn. Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar” vet vi att Astrid Lindgren intresserade sig för alternativ pedagogik, inte minst engelsmannen A. S. Neill, hans bok ”The Problem Child”, och hans skola Summerhill. Kanske släpptes de missförstådda problembarnen loss att måla på tapeterna i den.
Ungefär vid samma tid kom en annan bok som också den pläderade för större förståelse och mindre disciplin, Joakim och Mirjam Israels ”Det finns inga elaka barn” – vi hade den hemma. Fast jag undrar om det inte mer var min storebror som våra föräldrar sökte hjälp att fostra, han var åtta då boken kom, året efter Pippi, jag bara två. Han gjorde kanske ibland vad han kunde för att jäva boktiteln.
Men råttan, var kom den ifrån? Den senaste veckan har jag målat plank, alla många och långa brädor som skiljer oss från grannarna. Det har tagit sin tid, men nu är det gjort. När solen gassade som värst – högsommaren är snart här i Antipodien – kom jag att tänka på Tom Sawyers slavande med moster Pollys plank. När han skolkat skolan sattes han som bekant att vitmena det en söndag, när alla kompisar hade ledigt och skuttade förbi på gatan. Till en början beklagar de honom, sedan får han snilleblixten att göra sysslan exklusiv. Han lejer ut plank och pensel och får i gengäld bland mycket annat åtråvärt, minns jag tydligt, en död råtta i ett snöre:
“There was no lack of material; boys happened along every little while; they came to jeer, but remained to whitewash. By the time Ben was fagged out, Tom had traded the next chance to Billy Fisher for a kite, in good repair; and when he played out, Johnny Miller bought in for a dead rat and a string to swing it with – and so on, and so on, hour after hour. And when the middle of the afternoon came, from being a poor poverty-stricken boy in the morning, Tom was literally rolling in wealth. He had besides the things before mentioned, twelve marbles, part of a jews-harp, a piece of blue bottle-glass to look through, a spool cannon, a key that wouldn’t unlock anything, a fragment of chalk, a glass stopper of a decanter, a tin soldier, a couple of tadpoles, six fire-crackers, a kitten with only one eye, a brass door-knob, a dog-collar – but no dog – the handle of a knife, four pieces of orange-peel, and a dilapidated old window sash.
He had had a nice, good, idle time all the while – plenty of company – and the fence had three coats of whitewash on it! If he hadn’t run out of whitewash he would have bankrupted every boy in the village.”
Det var förstås den råttan från Samuel Langhorn Clemens Hannibal, Missouri (planket finns fortfarande, försett med en skylt som vet berätta att vitmenandet skedde just där) som Astrid Lindgren lät Pippi sätta i handen på tanten! L. M. Montgomerys ”Anne på Grönkulla” hörde till hennes tidiga läsning, men det gjorde också Mark Twains ”Tom Sawyer”, som bland andra Vivi Edström (i ”Astrid Lindgren – vildtoring och lägereld”) påpekat:
”Som en sann hyssmakare kan man knappast betrakta Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump – likt kungahusets medlemmar är hon försedd med många ståtliga namn, hon är ju också en kungadotter! Kring henne uppstår – som kring Tom Sawyer – kaos, men hennes sabotage mot ordningen är annorlunda än de klassiska tjuvpojksspratten. Trots sina magnifika namn är Pippi snarast en vilde med stora gester som hamnat i en statisk värld. Den kontrasten är förutsättningen för konfrontationerna mellan henne och omgivningen…”
Mark Twain släppte inte bara till idén om kontrasten mellan naturbarnet och civilisationen (fast då nog mera Huckleberry Finn än den lite mjäkige Tom Sawyer som mera påminner om den vattenkammade Tommy). Som Vivi Edström påpekar kom Astrid Lindgren också att behärska konsten att börja stycken – det hade hon säkert lärt sig av Mark Twain som kunde den bättre än de flesta:
”Tom – intet svar – Tom – intet svar… Var i all värden kan den pojken ha tagit vägen, muttrade moster Polly…”