Senaste numret av Källan, det alltid lika läsvärda nyhetsbladet från Svenska litteratursällskapet i Finland (klicka här för att läsa den som e-tidning), efterlyser läsekretsens upplevelser av tystnad: ”Vad betyder tystnad för dig?” Svar ska skickas in senast siste maj, dock sägs lite försynt på slutet av appellen att insamlingen är nationell, så folk utanför Finlands gränser göre sig icke besvär.
Annars vore mycket att säga i saken, också som svar på en andra fråga: ”Var och när har du upplevt tystnad?” Den bakomliggande tanken är förstås att lugn och ro börjar bli en bristvara som ett något yngre släktled inte frågar stort efter. Man är i vårt östra grannland som på andra håll allt mera sällan förskonad från buller och tjatter, mobilt privatpladder i offentliga rum (DSBs ”stillekupéer” i danska tåg är en välsignad oas), påfrestande musik i luren när man tvingas vänta på att kopplas vidare till någon myndighet, osv.
Jag kommer förstås att tänka på den efterhängsna anekdoten om svensken och finnen som super samman, ihärdigt men under djup tystnad. Efter ett slag finner svensken denna ordlöshet besvärande, och försöker sig på ett försynt ”Skål!”. Varpå den lakoniske finnen argt svarar ”Ska vi supa, eller ska vi snacka skiit?”. En dum anekdot full av nationella fördomar, och mannen var nog inte heller någon finlandssvensk. De är alla verserat vältaliga, ett folkslag som förstår att hålla målron vid makt.
Fast kanske förekommer till och med bland dem understundom ett gemensamt tigande, det tyder den fortsatta instruktionen från SLS på: ”Berätta också för oss vilken plats och tid du förknippar med tystnad: kommun och gärna exakt område (t.ex. stadsdelens, byns eller naturområdets namn) samt årtal, årstid och tid på dygnet. Vi är intresserade av alla typer av tystnadsupplevelser utomhus, inomhus eller i sociala sammanhang.”
Det ska bli intressant att så småningom få svart på vitt i statistiken om att det är tystare i Hagalund än i Berghäll, att det bullrar mer i Eira än på Brändö – om det nu är så. Gnisslandet av spårvagnar hör dock till de trevligare stadsljuden, sedan länge försvunnet från andra städer. Och inte minst ska det bli kul att se vid exakt vilken sekund den stora stillheten lägrar sig över Grankulla.
Tystnad kan vara strategisk, det lär man sig i den franske motståndsmannen Vercors korta roman ”Le silence de la mer”, om ett ordlöst tycke som uppstår mellan en kulturellt välbevandrad tysk ockupationsofficer och dottern i den familj som han med tvång inkvarterats hos. Mellan dem uppstår en sympati även om hon framhärdar i sitt tigande, med fienden fraterniserar man av princip inte. Från hans sida är det ordrikare fast han inser att omständigheterna är emot dem.
I Ingmar Bergmans ”Tystnaden” talar man visserligen, men nästan alltid förbi varandra.
Den döende systern pysslas om i den främmande stadens hotell av nattportieren på ett obegripligt språk (och vad hon säger förstår han förstås lika lite), och när systrarna väl låter känslorna sinsemellan flöda så dränks deras vältalighet av bullret från det annalkande kriget. Om den symboliska innebörden av den icke-kommunikationen har säkert skrivits mängder av djupsinniga akademiska uppsatser.
Fast allra bäst på att samla tystnader var nog radiomannen hos Heinrich Böll i den lättsamt satiriska kortromanen ”Doktor Murkes gesammeltes Schweigen”, han som klippte samman alla programmens pauser till en enda lång sammanhängande och efterlängtad stillhet. Det är lustigt att inse att den boken redan har mer än femtio år på nacken, redan några år efter kriget var tjattret tydligen i full gång i Västtyskland…
Det skulle inte förvåna om skörden blir rik när alla öronvittnen hör av sig och deras berättelser börjar strömma in till Folkkultursarkivet, i SLSs gedigna hus på Riddaregatan i Helsingfors. Och om man till och med på finlandssvenskt håll skulle vara lite ordkarg emellanåt så klappar ofta ett varmt hjärta, trots tystnaden.
Det visste redan Johan Ludvig Runeberg: ”Han talte icke, men ögat talte…”