Fakta, fiktion och påhitt

van_gogh_samarit_380

van Gogh, Den barmhärtige samariten (detalj)

Av MARGARETA FLYGT

En roman är en uppfunnen historia. Författaren ingår ett slags kontrakt med mig, jag läser dennes beskrivning och går med på att tro på att rosa elefanter kan flyga in i ett kontor, det är en del av fantasin. Ju bättre författaren är, desto trovärdigare är berättelsen – utan att behöva vara sann.

En sakbok, däremot, bygger på fakta och jag litar på att författaren gjort sig mödan att skaffa belägg för sina teser. När jag läser den vill jag tro att den har ett sanningsvärde.

Men så blandas dessa genrer och det blir problematiskt.

Min svärmor lånade ut Stefan Einhorns ”Medmänniskor” till mig. Einhorn är läkare och har upplevt ett oändligt antal gripande patienthistorier – dem tar han med sig när han vill plädera för sin syn på vikten av medmänsklighet, det gör han i korta skönlitterära berättelser om medmänsklighet och kärlek. Det är berättelser om Thomas och Carl-Axel och deras fadersrelationer, om syskonen Jonas och Annas kärlek som räddar Jonas till livet när han sitter på en flotte medan Estonia sjunker och så vidare. Alla historier är rörande och tänkvärda.

stefan_einhorn_160

Stefan Einhorns hemsida

Men dessa berättelser varvar Einhorn med sitt eget mycket tydliga och verkliga jag: jag, Stefan Einhorn, med mina erfarenheter och mina tankar kring ämnet. Så också när han berättar om sin stora saknad efter sin bror som tog livet av sig när han var 16 år. Filip.

En dag många år senare kommer en patient in med en svårartad hudcancer. Patienten liknar Filip. Mot alla odds lyckas doktor Einhorn rädda honom – och inte bara det, patienten som blev steril av behandlingen får en son som han lustigt nog döper till Filip, eftersom doktorn kallat patienten det av misstag. Einhorn har på ett symboliskt sätt räddat både sin patient och sin bror till livet – och sig själv från sorgen.

Jag är djupt gripen av historien. Ända tills jag vänder på bladet och läser att, liksom alla andra historier i denna bok är denna påhittad. Jag blir så fruktansvärt arg och besviken – vill inte fortsätta att läsa. Han har lurat mig! Han bröt kontraktet om vad som är fiktion och vad som är verklighet. Jag kände med honom, var en medmänniska i en sorg efter hans lillebror, medan han använde historien för att uppnå en effekt. Det finns uppenbarligen gränser för när man kan använda sitt jag och hitta på en historia.

När man blandar genrerna blir det problematiskt – hur behåller författaren sin trovärdighet? Stefan Einhorn är utan tvivel en duktig och uppskattad läkare. Jag hade köpt berättelserna för sig och de egna reflektionerna för sig. Men i en bok där man vill diskutera medmänsklighet hade det varit så mycket mer intressant att läsa om verkliga exempel, händelser som verkligen påverkat. Påhittad snällhet är tyvärr inte lika övertygande som den som levts. Jag vill inte känna mig lurad på visad medkänsla.

Einhorn uppnådde motsatsen med vad han ville med sin bok – jag slutar nämligen läsa och lämnar tillbaka den. Och tankarna om medmänsklighet stannar hos mig – de lyfter inte, jag sluter mig för Einhorns reflektioner kring temat. Och det är säkert synd.

___________

  • Läs en intervju med Stefan Einhorn i SvD här
  • I artikeln ”Fakta och fiktion” från DN Essä diskuteras också hur man skall ”närma sig och beskriva kulturella uttryck och fenomen som befinner sig i gränslandet mellan fakta och fiktion /…/ där ett verklighetsanspråk plötsligt visar sig vara oriktigt, falskt?” Läs artikeln här
  • I DN har också Ola Larsmo nyligen tagit upp ämnet, läs den artikeln här
  • Artikelsök – mer att läsa
    Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Loading

Kommentera: